Recension: Until Dawn (PS5)

Det har gått över nio år sedan Until Dawn lanserades till PlayStation 4 och nu är remaken till PlayStation 5 och PC här. Den nya versionen av skräckspelet är förlagan trogen, men den kommer också med en del välkomnande nyheter – inte bara vad gäller grafiken som är helt galet läcker.

Vi får återigen följa med ett gäng ungdomar som beger sig ut till en stor stuga belägen uppe i bergen och basa över deras öden. Ett ogenomtänkt busstreck slutar med att ett par personer försvinner ut i ett ruskigt snöoväder, och det gör extra ont i hjärtat när någon dör – eftersom att det i princip är vårt agerande som avgör om någon skall överleva eller inte.

Karaktärsgalleriet må innehålla en och annan stereotyp, men det gör också att vi känner igen några av personligheterna. Det blir en skräckfylld upplevelse med karaktärer som exempelvis det där ”populära paret” som inte är speciellt trevliga, men också sympatiska personligheter som tillsammans leder till kärleksintriger och andra händelser som denna mix av karaktärer erbjuder. Det är också en gedigen rollista som gör ett riktigt bra jobb, så som Hayden Lesley Panettiere som gestaltar Until Dawns Samantha och Peter Stormare som vi ser som en galet obehaglig psykolog som ställer frågor till spelaren mellan kapitlen.

Den grafiska aspekten kan vara ett perfekt verktyg för att göra ett skräckspel läskigt, och när Until Dawn släpptes till PlayStation 4 under 2015 så var det riktigt snyggt. Nu har emellertid Ballistic Moon skruvat upp den visuella biten ordentligt, och när jag i inledningen får se hur ljussättningen verkligen sätter stämningen, detaljerna på granbarren i den mörka och iskalla skogen häpnar jag nästan. Det är så oerhört snyggt ända in på detaljnivå som att jag ser hur snön faller ned på någons vinterjacka för att sedan smälta bort i realtid. Ansiktsuttrycken ser också mer levande ut och när pulsen är hög, och jag försöker överleva ute i de kanadensiska bergen – men misslyckas så skär den makalösa grafiken som en kniv genom hjärtat när den numera döda ungdomen ligger där totalt förstörd framför mina ögon.

Kameravinklarna är också något friare där de flyttas närmre karaktärerna – bakom axeln. Det ger en något större känsla av att jag faktiskt upplever händelserna själv. När jag står där i den mörka, enorma stugan, eller tar mig ut i den läckra – men mörka skogen med en känsla av att en fara finns runt varenda hörn, så känner jag faktiskt en betydligt större rädsla denna gång än vad jag gjorde för nio år sedan. De har dessutom lagt till mindre områden och även utökat med fler dialoger och det har varit en väldigt positiv skräckupplevelse. Atmosfären är helt fantastisk och de har verkligen skapat en riktigt bra remake utan att ta bort det som gjorde originalet så bra.

Den läskiga men ändå härliga stämningen förgylls verkligen av den förträffliga grafiken som flyter i relativt stabila 30 bilder per sekund till skillnad från originalet som dippade under detta relativt ofta. Visst fanns det tillfällen då jag upplevde ”stuttering”, men det är en otrolig skillnad mot originalet. Ballistic Moon har verkligen haft känsla för detaljer och bara en sådan sak som att vi äntligen kan spela med omvänd Y-axel (där kameran går uppåt om vi trycker nedåt och vice versa) gör den del för mig personligen – även om vi säkerligen är en liten skara i jämförelse med de som styr kameran på det vanliga sättet.

Den mystik och spänning som fanns i originalet har verkligen förädlats i denna remake av Until Dawn. Visst är själva äventyret sig likt trots nyheterna (varav en överraskning som ni får upptäcka själva), men jag har verkligen trivts med att få återbesöka Ballistic Moons galet snygga nyversion av Supermassive Games bästa spel.

Betyg: 8 av 10
Testat till PS5
Finns även till PC