Recension: Avatar: Frontiers of Pandora

Ubisofts svenska studio Massive Entertainment har använt Avatar-licensen för att bjuda oss på ett rikligt äventyr genom en spelvärld som är helt fantastiskt snygg.

Avatar: Frontiers of Pandora tar oss till Western Frontier – en plats som inte har utforskats i filmerna, vilket gett Massive Entertainment relativt fria tyglar. Undertecknad har endast sett den första av James Camerons Avatar-filmer, men efter en lite längre inledning kände jag mig som hemma i Ubisofts fantastiska äventyr.

Organisationen RDA har invaderat det, för människorna, outforskade Pandora och för dem finns bara ett syfte – att utvinna så mycket av dess naturresurser som möjligt utan någon hänsyn till månens levande varelser. För att lyckas har de också tagit ett gäng unga Na’vis för att hjärntvätta dem och använda dem som vapen mot dess egna befolkning. Under inledningen får vi se hur hårt hållna de är av RDA-chefen John Mercer, men efter ett rymningsförsök lyckas i alla fall protagonisten – som vi själva får skapa – ta sig loss och beger sig ut i Pandoras oerhört vackra skogar och landskap för att återupptäcka sig själv och sina rötter.

Berättelsen innehåller visserligen en del spänning, men här är det faktiskt äventyret och resan som är målet. Dialogerna och karaktärerna som presenteras fyller sina roller, men det är långt ifrån huvudfokuset. Istället är det spelmekaniken och upptäckarglädjen som står för det stora fokuset där vi med parkour-liknande förmågor kan ta oss genom skog och mark på ett oerhört smidigt sätt i förstaperson, samtidigt som vi får strida mot RDA-soldater och dess armé som bland annat använder sig av mechas för att erövra hela världen som Na’vi och djurriket byggt upp.

Vi kan också skapa nya vapen, tillbehör och utrustning genom alla föremål vi hittar och dessutom kan vi laga maträtter som ger oss alla möjliga ‘boostar’. Till en början kan vi utforska en mindre del av Western Frontier till fots, och med hjälp av vår Na’vis instinkt kan vi scanna av området för att ta reda på information om allt från stora djur, fiender och alla möjliga former av växter. Vi kan döda djur och ”fiska” genom att skjuta välriktade pilar med vår pilbåge och vi får agera både jägare och samlare för att få ihop materialet vi behöver för att skapa prylar som hjälper oss på vår resa. En viss mossa kan exempelvis ge bättre attribut om den hittas på natten medan en viss frukt kan vara av bättre kvalitet om den plockas när det regnar.

Det finns också en viss implementation av den klassiska Ubisoft-formulan. RDA har byggt stora industrier som sprider ut gifter som dödar natur och djur runtomkring. Lyckas vi förstöra dessa tar växtligheten snart över samtidigt som naturen runt omkring återhämtar sig snabbt och vi kan återigen plocka på oss de föremål vi behöver i trakten. Kartan är emellertid inte fylld av ”fyrtioelvatusen” olika ikoner, utan vi får utforska områdena för att upptäcka vad som finns här. Här och var ploppar emellertid blåa prickar upp och dessa kan bestå av smått magiska växter som ger en permanent liten höjning av den totala livmätaren, eller poäng som vi kan använda för att låsa upp nya färdigheter.

Striderna är riktigt engagerande där vi behöver använda våra knep för att överlista fienden. Ett till synes ointagligt fort kan erövras genom stealth – där en viss förmåga i färdighetsträdet exemeplvis gör så att fienderna inte hör oss även om vi springer fram (men alarmat ljuder förstås om de får syn på oss). Förutom pilbågen som kan användas till välriktade skott mot fiendernas svaga punkter, så kan vi också använda oss av mänskliga vapen och placera ut minor som sprängs om fienden klampar på dem. Så vi kan förbereda oss i det tysta innan strid, gå rakt in i hetluften, eller undvika en konflikt helt beroende på vad vi känner för.

I Avatar: Frontiers of Pandora är det emellertid resan som är målet. Att utforska denna måne är oerhört spännande och episkt, där naturen är helt galet vacker. Här har vi en levande miljö helt utan gränser med växter som knappt fantasin kan bräcka, och att slänga sig ut från en klippa och ropa på sin Ikran – ett drakliknande rovdjur – och landa på dess rygg när vi flyger över de bedårande Pandora är helt fantastisk. Musiken är så pass vacker och episk och tillsammans med den underbara naturen frammanar det helt fantastiska känslor. Och miljöerna är inte bara oerhört vackra, trots att det handlar om enorma ytor så skiljer sig alla platser åt så pass mycket att jag en bra bit in i huvudstoryn knappt kunde greppa att det var sant.

Huvuduppdragen och alla sidosysslor kanske inte når upp till toppen av alla spel där ute, men dess fantastiska spelvärld är verkligen en fröjd att upptäcka. Vid något tillfälle la jag flera timmar på att leta efter en specifik barkbit för min rustning, och även om det låter som slöseri med tid så hittade jag helt magiska platser som känns unika – som om jag ensam i världen har hittat denna fantastiska plats. När jag sedan rider genom helt magiska vidder ackompanjerat av helt underbar musik njuter jag samtidigt som jag undrar vad nästa bosättning av Na’vis ska bjuda på.

Även om spelupplevelsen har likheter med exempelvis Far Cry så känns det som en helt annan typ av spel. Vi blir inte alls hållna i handen, utan får utforska i lugn och ro på egen hand och vissa sidopussel kan kräva en stund att lösa – utan extrema mängder av ikoner som pockar på vår uppmärksamhet. Avatar: Frontiers of Pandora känns som ett AA-spel – i positiv bemärkelse – försett med en AAA-budget – det kommer inte att passa för alla, men för oss andra är det en fantastisk spelupplevelse med betoning på ”upplevelse”.

Betyg: 8 av 10

Testat till PlayStation 5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC