Vi spelar Odin Sphere Leifthrasir

Vanillwares Playstation 2-klassiker Odin Sphere Leifthrasir har renoverats och är på väg till Playstation 4 och PS Vita. Undertecknad har testat actionrollspelet, och sugit i sig av den sagoliknande stämningen.

Odin Sphere Leifthrasir börjar på en vind där en liten flicka hittar en mystisk bok, och när hon sätter sig i soffan och börjar läsa får äventyret liv och spelaren tar över.

En av kungarikets prinsessor ligger för döden, och när hennes syster Gwendolyn tar henne i famnen faller tårarna. Kungen, som också är deras far har favoriserat den numera avlidna dottern, besvarar den sorgsna nyheten på ett likgiltigt, men ändå aggressivt sätt och beordrar full attack mot fienden. De initiala stegen känns krystade, men de mjukas upp av mysiga dialoger och små vändningar som penetrerar rollspelsflosklerna och blandar in en sagolik värld. Mysstämningen blir inte sämre av den vackra grafiken med miljöer som förmedlar förtrollande skogar och magiska slott, med musik och ljudeffekter som ger liv till fåglar och en levande natur.

odin sphere leifthrasir

Odin Sphere Leifthrasir levererar en tvådimensionell spelplan, och Vanillaware visar prov på att detta knappast leder till ett begränsat stridssystem. Redan efter min första timme har jag ett gäng attacker och specialare som jag kan använda mig av, och några av motståndarna kräver en viss taktik för att kombinationsräknaren ska fortsätta att rulla. Efter varje större strid delas ett betyg ut baserat på ett antal olika parametrar, och tankarna går inte helt osökt till Heavy Spectrums nyversion av Shadow of the Beast (läs gärna recensionen). Dessutom gömmer banorna hemliga vägar som bland annat kan leda till färska specialförmågor – som förgyller arsenalen med olika sorters attacker som bland annat låter Gwendolyn kasta isbollar eller ruscha genom fiendehorder.

Min första timme med Odin Sphere Leifthrasir har varit färgstark, och jag har letat efter gömda skatter, och slagits mot spännande bossar. Rollspelsäventyret får också en ordentlig skjuts av den magiska stämningen som målas upp i en förtrollad sagovärld. Vanillaware har rensat bort några av originalets mer utdragna sekvenser, och försett den nya upplevelsen med färska moment – och förhoppningsvis innebär det ett mer tight och samspelt äventyr. Vi får emellertid se om studion har lyckats i realiteten.

Odin Sphere Leifthrasir släpps till Playstation 4, PS Vita och Playstation 3 den 24 juni.

Nedan ser ni lanseringstrailern som publicerades för några dagar sedan.

Vi spelar Deus Ex: Mankind Divided

Deus Ex: Mankind Divided är mer eller mindre färdigt, och utvecklarna putsar endast på detaljerna inför lanseringen i augusti. Undertecknad har klämt och känt på stealth-äventyret och snackat med regissören Jean-Francois Dugas.

Deus Ex-serien utspelar sig i en nära framtid där delar av befolkningen har fått sina kroppar förbättrade på mekanisk väg, och det ger dem tillgång till oanade krafter som inte minst protagonisten Adam Jensen drar nytta av. I Deus Ex: Mankind Divided är dock livet tufft för de ‘maskinifierade’ människorna, och äventyret utspelar sig två år efter Human Revolution och den förödande ‘Aug-incidenten’ – som drabbade alla mekaniskt förändrade människor med hallucinationer som ledde till att de förlorade kontrollen över sig själva. Samhället är en segregerad plats, och Eidos Montreal beskriver det som ett apartheid för människor som fått delar av sina kroppar ‘augmenterade.’

Det märks snabbt att intentionen är att skapa ett väldigt atmosfäriskt äventyr, där spelaren får många verktyg till att påverka händelserna och berättelsen. Gatorna kryllar av vakter och poliser vars enda uppgift är att sära på den vanliga befolkningen med de andra, numera utstötta, maskinförsedda människorna. Undertecknad fick se prov på en sekvens där Jensen talar med en vakt som står bakom ett stängsel i Prag. Situationen kan lösas på några minuter, men beroende på valen som spelaren gör kan det också leda till en eller ett par extra speltimmar som ger extra stoff till handlingen. Eidos Monteal förmedlar både en känsla av ilska och en vilja att påverka utgången, och när jag får chansen att välja mellan en snällare väg – som inte dödar fienden – eller en brutalare arsenal av superkrafter och vapen tar min hämndlystna sida över och väljer den sistnämnda varianten.

deus ex mankind divided ps4

Faktum är emellertid att spelaren kan gå igenom hela äventyret utan att döda en enda person, och det är upp till var och en att välja tillvägagångssätt, eftersom att ingen kommer att kunna få tillgång till alla superkrafter. Minns ni attacken från Human Revolution där Jensen kastar ut en laddning av smågranater som spränger allt runt omkring i luften? Den gör comeback i Mankind Divided, och kommer även i en ny, snällare form som inte tar livet av fienden.

Specialförmågorna är spännande, och utvecklarna låter spelaren att kombinera dem utefter sitt egna syfte. I takt med att spelaren stiger i nivå kommer färdighetspoäng att kunna delas ut för att låsa upp nya förmågor. Exempelvis kan Jensen fylla ett rum med giftig gas, men det är inte bara fienderna som säckar ihop på golvet om spelaren också andas in partiklarna. Detta kan emellertid förhindras med rätt ‘augmentation’ och utefter mina två timmar med ett par olika demoversioner av Mankind Divided ser det ut som om variationen är stor, och samtidigt som atmosfären fylls av en porlande seriositet där mänsklighetens moral ifrågasätts, var det oerhört givande att leka – med betoning på leka – loss med den färgsprakande arsenalen.

Trots oerhört starka krafter ligger emellertid fokuset på att röra sig fram obemärkt. Samtidigt som jag smyger mig förbi vakter, stryper några på vägen, och stänger av säkerhetskameror kittlar hela tiden en spänningsnerv för rädslan av att bli upptäckt. Jag får använda mig av cloak-funktioner, och förmågor som tystar ned Jensens fotsteg, men när jag väl blir upptäckt bryter helvetet löst.

deus ex mankind divided

Under den första april skojade Eidos Montreal med spelarna genom att släppa en video där de hävdade att Deus Ex: Mankind Divided skulle få en totalrenoverad design, med färgglada karaktärer och omgivningar byggda med ett litet antal polygoner. Det var förstås ett aprilskämt, men det fanns ett uns av sanning i den video som presenterades. Actionäventyret kommer att inkludera ett fristående spelläge som kallas för The Breach, och med blockiga och glansiga medel presenteras en datoriserad värld där spelaren ska utföra hackerintrång för att roffa åt sig information. Varje bana presenterar en form av ett pussel, och i demoversionen som undertecknad fick testa gavs en liten försmak. Med enkla medel påverkas omgivningen, och exempelvis kan olika plattformar höjas och sänkas för att låsa upp nya vägar mot målet. Efter ett lyckat hackerintrång gäller det också att ta sig från platsen helskinnad innan tiden går ut, annars går informationen förlorad. Precis som i originalversionen stiger spelaren i nivå, och vi kommer att kunna låsa upp olika föremål och vapen under spelets gång. Två timmar går dock väldigt fort, och jag hann inte riktigt få något grepp om vad för prylar och förmågor det rör sig om.

Innan det blir dags för min intervjutid med regissören Jean-Francois Dugas får jag uppleva ett samtal med en av spelets onda rollkaraktärer. Jag blir hela tiden uppmanad att välja mellan olika sorters svarsalternativ, och beroende på vilka kommentarer och frågor som jag väljer att använda mig av växlar inte bara motspelarens svar, utan även hans sinnesstämning som visar sig i form av en mätare. Känslan är verkligen att spelarna kommer att få vara med och påverka det mesta – allt från dialoger till actionsekvenser och vilken av alla möjliga stigar som ska tas vid de olika vägskälen.

De första intrycken av Deus Ex: Mankind Divided är genomgående goda, där stark atmosfär och stora personliga val ser ut att göra varje genomspelning unik. Förhoppningsvis lever samma känsla kvar när den slutgiltiga versionen av stealth-äventyret lanseras till Playstation 4, Xbox One och PC den 23 augusti.

Vi spelar Hitman: Episod 2

Agent 47 har rest vidare från partaj och modevisning i Paris till ett soligt Italien för att bränna sin kala hjässa i stekheta Sapienza. Vi, eller rättare sagt undertecknad, har spelat Hitman: Episod 2.

Under Paris-avsnittet kastades vi rakt in i hetluften, och möttes direkt av den skådeplats där våra lönnmord skulle äga rum. Stämningen var spänd, och atmosfären var av det kallare slaget, och när det nu är dags att åka till en havsstad i Italien värmer stämningen lika mycket som den eldiga solen. Sapienza är full av liv, och istället för att vara en målinriktad agent, njuter jag av stadslivet. Här och var gömmer sig små sidoberättelser, och inte helt oväntat får jag höra det senaste skvallret när jag klampar in på en frisörsalong nere på en av bakgatorna.

Till slut leder emellertid stegen mot en jättelik herrgård som vaktas av två gorillor till väktare. Ursäkten till morden förklaras med att kapitlets antagonist, och hans kumpan, arbetar på ett förödande virus. Båda måltavlorna går omkring med sina livvakter hack i häl, och den som inte vill begå ett kladdigt blodbad med många döda kroppar har en hel del kreativa vägar att välja emellan.

hitman episode 2

Precis som tidigare finns det en hel drös med utmaningar att ta sig ann, och det handlar om att slänga folk i en brunn och utföra uppdraget utan att hoppa i några förklädnader. Det sistnämnda kan vara nog så svår, i och med att Agent 47 använder just olika utstyrslar för att smälta in i olika sammanhang. Till exempel får vi möjlighet att lura en av måltavlorna genom att sno en psykologs identitet för en liten stund, vilket aldrig blir möjligt om vi inte oskadliggör offret och snor dennes kläder först.

Hitman: Episod 2 bjuder på en stor lekstuga, och när jag tagit mig igenom huvudstoryn på tre olika tillvägagångssätt beger jag mig på läget Escalation. Här lämnar utvecklarna oss med ett uppdrag som levereras i fem olika etapper, och precis som titeln på spelläget avslöjar utökas varje nivå med ytterligare ett delmål. Exempelvis ska vi döda köksmästaren i herrgårdens kök utan att använda några eldvapen. Den stackars kocken är död på en dryg minut, men när nästa nivå låses upp blir det desto svårare när vi får fler krav på oss.

För varje liten utmaning som klaras av (samtidigt som huvudmålen uppnås) klättrar spelaren i nivå. Detta låser upp trevliga bonusar, och det är ett system som gör hela upplevelsen beroendeframkallande samtidigt som det lockar fram vår (mörka) kreativa sida. Exempelvis kan vi få starta med kockförklädnad inne i köket, eller som en av trädgårdsskötarna inne på herrgårdens mark. Mitt i mina försök att nå den högsta nivån (som är level 20) dör min uppkoppling, och halva upplevelsen blir ospelbar. För det första går det inte att spela vidare – utan uppkoppling – på ett uppdrag som startats online och vice versa, och för det andra får vi inte någon möjlighet att komma åt levelsystemet. Den som spelar offline får inte tillgång till några utmaningar, och inte några bonusar – vilket är det som lockar till att köra igenom huvudstoryn flera gånger.

hitman sapienza

Det är svårt att förstå varför Io Interactive valt att rensa spelet på alla möjliga ingredienser för folk som spelar offline. Hitman är trots allt ett spel som endast levererar en singleplayer-upplevelse, där vi får en och annan onlinetopplista att klättra på.

I de flesta fall lär emellertid spelarna ha tillgång till en uppkoppling, och då leverera Hitman: Episod 2 fantastisk underhållning. Jag trivs bättre i Sapienza än i Paris, och jag kommer att stanna här till nästa avsnitt lanseras.

Italiensk musik strömmar ur radion, och vid hamnen står en gatukonstnär och uppträder inför nyfikna turister. När jag går upp för en av de många trapporna i den stora herrgården hör jag hur en av vakterna kallar på mig. Hjärtat hoppar upp i halsgropen, och till slut säger han ”snygg utstyrsel,” och jag pustar ut och sjunker ihop efter adrenalinrushen.

Läs gärna recensionen av Hitman: Episod 1, så återkommer vi med fler intryck av serien när Episod 3 haft premiär.

Vi spelar Nights of Azure

Gust har släppt lös sitt japanska actionrollspel Nights of Azure till Playstation 4 i Europa, och äventyret genomsyras av utvecklarnas charm. Trots att jag är fäst vid studions Atelier-serie, och har en förkärlek till japanska rollspel, blir jag ändå överraskad av de första timmarna med protagonisterna Arnice och Lilysse.

Nights of Azure har fått en oerhört otacksam start på den svenska marknaden, och det är så pass ovanligt i butik att vår långhåriga rocker och designer trodde att jag importerat rollspelet. Om bristen beror på att landets spelbutiker inte trott på Gusts rollspel, eller om Koei Tecmo skickat hit alldeles för få exemplar, låter jag vara osagt. Av de inledande scenariot att döma förtjänar JRPG-äventyret all uppmärksamhet det kan få.

Gust har en förmåga att inlinda sin Atelier-serie med en fantastisk atmosfär, och den guldgruvan har de fört över till Nights of Azure. Musiken är fantastisk, och trots att det hela ser ut som ett spel till Playstation 3, så kom jag på mig själv vid ett tillfälle att jag bara ställde mig för att titta rakt ut, och vila ögonen på den inbjudande horisonten. Vi blir emellertid presenterade för en mörkare handling där världen är i fara, men till skillnad från många andra spel i genren känns det ändå inte överdrivet klyschigt. Det ligger en form av mystik över spelvärlden, och jag vill bara gräva ned mig mer i rollspelet.

nights of azure

Stridssystemet är actionpackat där vi får slåss med Arnice och smacka på knapparna för att döda fiender och kasta oss undan monsters attacker. Det som skiljer Nights of Azure från många andra actionrollspel är emellertid att vi blir presenterade inför ett Pokemon-liknande koncept. Vi samlar på oss varelser som slåss vid vår sida, och när vi framkallar dem kan vi också mata fiender med deras specialattacker, eller använda deras förmågor till exempelvis healing.

nightsofazuregameplay

De inledande timmarna av Nights of Azure är oerhört inbjudande, och äventyrets mystikfyllda narrativ lockar lika mycket som det intressanta stridssystemet. Relationen mellan protagonisterna Arnice och Lilysse är lika spännande som det mörka hotet, och levelsystemet ser ut att bjuda på en hel del valmöjligheter. Nu ska jag återigen bege mig till de monsterfyllda nätterna, och recensionen kommer du att kunna läsa här på PlayZine under nästa vecka. Om jag nu inte fastnar i alla sidouppdrag som rollspelet bjuder på.