När Uncharted 4: A Thief’s End öppnar sig för spelaren får vi snart bege oss tillbaka till Nathan Drakes barndom. Protagonisten befinner sig på ett katolskt barnhem där en nunna beskyller honom för att vara lika odräglig som sin bror, Sam, men hon skulle bara veta vad Nathan egentligen har för sig om nätterna.
När det kommer till stora produktioner, med massiva budgetar, brukar utvecklare spela det säkra kortet före någonting annat. Actionmomenten och snabba sekvenser brukar avlösa varandra och ibland känns det påskyndat och skvallrar om att den berörda studion inte riktigt har förtroende för sin produkt. I Uncharted 4: A Thief’s End får vi något så ovanligt som en lugn start – bortsett från en kort sejour på stormande vatten – där Naughty Dog istället bygger upp bandet mellan bröderna Drake. Utvecklarstudion har överträffat det många har gjort bra, eller kanske till och med riktigt bra, och det är att föra samman spelmoment med filmscener och ett intressant berättande, där vi får en illusion av att verkligen vara med på resan.
Inför Playstation 4-lanseringen var jag lite bitter över valet att förse konsolen med en relativt svag hårdvara. Redan vid släppet fanns det speldatorer som överträffade konsolens kapacitet, och till skillnad från Playstation 3 höll Mark Cerny och hans utvecklarteam tillbaka på krutet. När jag tar de första stegen som Nathan Drake i Uncharted 4: A Thief’s End kryper jag till korset och erkänner att hårdvaran inte behöver vara kraftigare (även om den beryktade PS4K-maskinen, som sägs släppas senast i september, välkomnas med öppna armar). När jag flyger över hustaken som en ung Nathan Drake skyndar Sam på mig, men jag vill bara stanna upp och insupa alla detaljer, medan jag funderar på om det verkligen är sant att Sonys maskin klarar av att pressa fram alla härligheter.
Naughty Dog har antagligen världens bästa magkänsla för detaljer, och medan den spelmässiga biten är lika underhållande som tidigare så är inledningen till Uncharted 4 proppad med ännu mera stoff. När scenerna från dåtiden tar mig till det som händer här och nu kliver jag in i Nathan och Elena Drakes lägenhet, och hamnar på vinden. Här finns alla möjliga föremål från tidigare äventyr, och när jag vrider och vänder på prylarna får jag starka Shenmue-vibbar. De små detaljerna bygger upp en stark och gedigen atmosfär, och när herr och fru Drake diskuterar vem som ska ta disken dyker en kär gammal vän upp. Vi spelar om saken helt enkelt, och diskdusten avgörs i Crash Bandicoot till PSOne.
Inledningen är en ren njutning, men det är först i efterhand som jag förstår storheten i mixen av detaljer och det lugna uppbyggandet av en stark atmosfär. Då och då skrattar jag till av ren glädje och upprymdhet när Naughty Dog har bakat in små smarta ingredienser, så som en egentligen irrelevant sak som en väldigt klassisk ringsignal när en av birollskaraktärerna får ett telefonsamtal. Det låter trivialt, men är snarare genialt.
Uncharted 4: A Thief’s End är detaljernas spel, och Naughty Dog skvallrar om detta direkt i inledningen.
X PLAY! ZINE 