racing

Carmageddon är tillbaka, och återigen handlar det om tävlingar som går ut på att krascha sönder varandras bilar, ta sig först över mållinjen och köra ihjäl varenda människa som befinner sig i närheten. Rå humor står på schemat, och rejäl racingaction.

Carmageddon: Max Damage tar oss tillbaka till 90-talet där arkadspelen hade en marknad även här i väst. Karriärläget bjuder på rena spelsekvenser, och har strippat allt vad handling och dialog heter. Sex bilar ställs mot varandra i rena dödsrace, och när startskottet går rusar bilarna iväg.

En av bilarna siktar mot nästa checkpoint, och satsar på att vinna racet på det klassiska sättet – att ta sig förbi mållinjen först av alla. De andra siktar istället in sig på sina motståndare, och med ordentliga dödsbilar försedda med stora borrar, spetsar och andra förödande föremål försöker de istället mosa sönder sina motståndare. Vissa race erbjuder helt enkelt flera olika sätt att vinna, och den mest belönande vinsten sker när jag står som siste man efter att ha kraschat sönder opponenterna.

Andra tävlingar kan gå ut på att köra över vissa mål – som består av levande människor. Carmageddon: Max Damage bjuder på ett oerhört brutalt upplägg, och ibland fastnar kossor och människor ihjälspetsade på spjut som sticker ut längst fram på bilen. Fordonet kränger åt alla möjliga håll till den döda varelsen till slut lossnar, för att sedan låta spelaren återgå till den galna jakten efter vinst.

Karriärläget är relativt matigt, och det finns ett antal olika spellägen som erbjuds. Förutom racen där du har tre sätt att vinna på – genom att köra ihjäl ett visst antal människor (något som är lättare sagt än gjort efter att motståndarna också mosar fotgängare), köra igenom alla checkpoints eller krasha sönder motståndarna, hittar vi min personliga favorit – Fox ‘n’ Hounds som inte är något annat än våldsam kull. Upplägget är enkelt och galet, men likaså roligt. Carmageddon: Max Damage innehåller dock en hel del problem.

Den största missen är den bristande bilfysiken. Trots att fordonen är bastanta lämnar de ofta marken alldeles för lätt, och att styra bilarna är långt ifrån den enklaste syssla som gjorts genom åren. Fordonen rör sig sällan som jag vill, och även om det blir bättre när jag byter bil och uppgraderar den ett snäpp, får jag ändå problem. Den artificiella intelligensen är inte värdelös, men när jag är intryckt i en vägg av två eller tre bilar som stoppar mig från att röra på däcken, är det inte lika roligt. Bilen tar ingen skada, utan loppet stannar upp till jag väljer att återställa fordonet en bit därifrån – till en rejäl kostnad.

Dessutom är det inte bara arkadupplägget som doftar 90-tal. Grafiken är daterad, och byggs upp av detaljlösa blockiga byggnader. Samtidigt ser människorna som vandrar runt på gatorna horribla ut, och fordonen har varken en lockande design eller en detaljerad look.

Tyvärr fick jag aldrig någon rejäl chans att sätta tänderna i flerspelarläget, då lobbyn gapade tom på spelare. När loppet väl rullar igång är tävlingen långt ifrån välfylld på spelare, och efter några försök återvänder jag till karriärläget. Av någon outgrundlig anledning inkluderar inte Carmageddon: Max Damage något spel på delad skärm, och det hade varit en riktigt underhållande upplevelse att ge sig ut på tokiga race tillsammans med ett gäng kompisar.

Trots bristerna har jag ändå roligt med Carmageddon: Max Damage. Det har otroligt trubbiga kanter, men upplevelsen är underhållande, och jag kommer att fortsätta möta datorstyrda motståndare då och då ett bra tag till. Det har sin brutala charm som levereras med en dos konstig humor.