Call of Duty: Black Ops III – DLC-paketet Awakening får datum

Activision har avslöjat när vi kommer att få se det första nedladdningsbara paketet till Call of Duty: Black Ops III. DLC-paketet heter Awakening och innehåller fyra nya kartor och nytt material till zombie-läget som kallas för Der Eisendrache. Detta ingår i Season Pass samtidigt som materialet självfallet kan köpas separat.

”Der Eisendrache är det första kapitlet i Call of Duty: Black Ops III:s zombie-DLC-äventyr och det tar spelaren med på en episk resa med karaktärerna Richtofen, Nicolai, Takeo och Dempsey. Det utspelar sig i ett medeltida slott som byggts upp på en forntida plats fylld av skräck,” skriver Activision om det nya zombie-kapitlet.

Awakening lanseras till Playstation 4-versionen av Call of Duty: Black Ops III den 2 februari, och det släpps senare till PC och Xbox One. DLC-paketet släpps dock inte till Playstation 3- samt Xbox 360-versionerna.

Detta skriver Activision om de nya kartorna:

  • Gauntlet: Grounded in a military training facility, Gauntlet plays up the core philosophy of Treyarch’s classic three lane map structure with distinct variety in visuals and gameplay. Each of the three primary lanes has a unique environment as players battle through a sprawling jungle, sub-zero artic zone and rainy urban cityscape.
  • Splash: Set in an abandoned water theme park, this vibrant and playful map delivers an imaginative environment complete with waterslides, a wrecked pirate ship, and a lazy river ride that winds through a fantastical forgotten city. Splash is designed to drive an open flow of combat, including plenty of opportunities for underwater gameplay.
  • Rise: Set in the snowy outskirts of Zurich, Rise is a Coalescence Corporation construction project for a massive subterranean research campus. The design of the map caters to a mix of classic Call of Duty cover combat alongside strategic core movement opportunities, with each section of the map offering distinctly different styles of gameplay.
  • Skyjacked: Set on a security VTOL in the clouds over urban Zurich, Skyjacked is a reimagined version of the popular Call of Duty®: Black Ops II multiplayer map Hijacked, and retains the same fast and frenetic gameplay from one of the most popular maps in Call of Duty® history, but with a twist. Skyjacked gives players the opportunity to explore the map in a variety of new ways thanks to the all-new core movement system in Black Ops III.

Recension: Snobbens stora äventyr (PS4)

Snobbens stora äventyr tar ingredienser från plattformsspel som Rayman Legends samt Donkey Kong Country Returs, och anpassar det för en yngre publik. Det handlar alltså om sidoscrollande 2D i 3D-kostym där Snobbens fantasi brakar igång när han leker kurragömma med sina vänner.

När Snobben leker kurragömma så skenar förstås hans fantasi iväg åt alla möjliga håll, och när hans vänner gömmer sig på gården eller i huset förvandlas de vardagliga miljöerna till platser som en beväxt djungel, ett egyptiskt tempel och ett musikaliskt slott. Det står emellertid klart redan från början att Snobbens stora äventyr är riktat till den yngre publiken, och då handlar det inte bara om licensen i sig. Spel som Rayman Origins var utmanande på sina håll, men det rör sig om en betydligt lugnare resa när den söta beageln får huvudrollen.

När jag missar en plattform faller jag sällan ned till en säker död, utan dunsar i marken utan några större bekymmer. Att ta sig till en banas slut är sällan svårt, och spelaren får vänta till spelets slutskede innan någon egentlig utmaning infinner sig. Istället får spelaren ägna sig åt att samla in bönor och diverse andra samlarföremål, och för att finna alla behöver vi införskaffa oss olika dräkter som ger Snobben nya förmågor. Dessa ger oss bland annat möjlighet att klättra i rankor, göra dubbelhopp och hitta gömda vägar – något som i praktiken ska ge oss en anledning att köra om banorna ett par gånger.

snobben

En av de intressantaste aspekterna med Snobbens stora äventyr var på förhand möjligheten att spela tillsammans med en vän. Tyvärr har Activision slarvat och implementerat ett sunkigt hafsverk där en andra spelare får ta kontrollen över den lilla gula fågeln Woodstock. Han eller hon får sedan möjlighet att förvirra Snobbens fiender, och sätta fart på diverse plattformar. Istället för att coop-läget ger en spännande upplevelse tillsammans med en vän fungerar det mer eller mindre som ett litet tidsfördriv i väntan på att få ta över handkontrollen.

Tyvärr stoppas inte klagosången där, utan hela produktionen känns som ett snabbt ihopkok inför långfilmen The Peanuts Movie. De generiska bakgrunderna saknar någon form av liv, och förmedlar inget annat än ren tristess – precis som det mesta av de spelmekaniska bitarna. Förutom en smärre överraskning bjuder plattformsspelet bara upp till dans under dess bosstrider – som trots allt hade kunnat vara betydligt mer intressanta.

Ett barnspel som Snobbens stora äventyr behöver förstås inte vara svårt för att lyckas, men när det saknar den själ som licensen spelet bygger på är det svårt att rekommendera det till någon oavsett målgrupp. Trots att Snobbens stora äventyr är en väldigt kort resa är jag väldigt mätt när jag går i mål, och jag känner inte någon lust för att återvända och plocka alla missade bönor som jag inte kunde ta under den första genomspelningen.

Snobbens stora äventyr saknar tyvärr allt som gjorde Rayman Legends och Donkey Kong Country Returns så ofantligt bra.

betyg2

Snobbens stora äventyr är ett spel för en yngre publik, men tyvärr råder det brist på riktigt intressanta idéer och ingredienser för att kunna konkurrera med andra sidoscrollande plattformsspel.

Platinum Games gör Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan?

För ett tag sedan listades ett spel kallat Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan av den brasilianska motsvarigheten till PEGI. Nu har det dykt upp ny information som antyder att det är Platinum Games (Transformers: Devastation, Bayonetta) som står bakom projektet.

Det är den australiensiska åldersmärkningsorganisationen som har listat Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan, och enligt källan ska spelet utvecklas av Platunum Games och ges ut av Activision. Med tanke på hur väl studion förvaltade Tranformers: Devastation (läs gärna recensionen) så får de mer än gärna göra en modern tolkning av klassiska Turtles-spel.

Spelat i veckan – Deadpool och Snobben kommer från väldigt skilda världar

Veckans spelupplevelser har skiljt sig rejält från varandra – Deadpool och Snobbens stora äventyr (som faktiskt fick en svensk titel här i Sverige.) Sött barnspel samt horribel och äcklig superhjälte.

Deadpool (PS4) är ett helsjukt äventyr med Marvels omvända superhjälte i huvudrollen, där pubertal humor och scener med inälvor och rent brutala moment levereras om vartannat. När tonvikten ligger på ren sexhumor är det något som jag på pappret skulle avsky, men precis som när man lyssnade på olika musikgrupper i smyg under högstadiet, är det nästan så att jag skäms när jag brister ut i ett asgarv vid flera tillfällen.

De rena spelmomenten involverar både automatvapen och svärd samt stora hammare. Det handlar om ren buttonmashing med inslag av tajmingmoment där vi hela tiden får poäng som vi kan använda till att uppgradera både vapen och själva Deadpool – vår alldeles galna protagonist. Men, det är inte där spelets höjdpunkt ligger, utan i de sjuka moment som hela tiden matas med, och det ganska korta äventyret bjuder oss på en ganska varierad upplevelse.

snobbens stora äventyr ps4

Annat är det med Snobbens stora äventyr (PS4) som känns som en barnanpassad version av Rayman Legends. Tyvärr saknar de första speltimmarna den magi som Ubisoft lyckats skapa med sin plattformshjälte, och äventyret saknar allt vad utmaning heter. Vi får generiska bakgrunder, och en samlarmani som går lite väl långt. Utvecklarna har inte använt licensen på ett bra sätt, och det är helt enkelt långt ifrån lika mysigt som jag hade hoppats. Förhoppningsvis ändrar jag min uppfattning senare, men just nu känns Snobbens stora äventyr som en blek kopia, och trots att man får nya förmågor under spelets gång känns allt som en monoton upprepning.

Jag kommer att spela mer av Deadpool och Snobbens stora äventyr innan recensionerna publiceras under nästa vecka.

Tony Hawk’s Pro Skater 5 uppdateras

Tony Hawk’s Pro Skater 5 fick stark kritik när det lanserades tidigare i år, och nu rapporterar Activision och Robmondo att spelet har fått en patch.

Uppdateringen innehåller bland annat nya banor samt uppdrag, och grafiken ska ha förbättrats på flera håll samtidigt som texturerna på vissa karaktärer har finjusterats. Även spelmekaniken ska ha fått sig en förbättring, men vad det innebär rent konkret är oklart.

Destiny: det här har Xur med sig i helgen (27-29 november)

Idag är det Black Friday, och därför har också Destinys Xur med sig en rabatterat hagelgevär utöver helgens vanliga utbud. Det handlar om The 4th Horseman som kommer från år ett, och det är tyvärr en av de sämre exotiska vapnen. Vapnet gör inte allt för mycket skada, och det tar lite väl lång tid att ladda om.

Ni hittar Xur i Vanguard Hall, och detta har handelsmannen med sig till försäljning den här helgen:

Destiny: det här har Xur med sig i helgen (20 – 22 november)

Nu är det snart helg igen, och det betyder att Xur har plockat med sig en massa exotiska prylar till Tower i Destiny.

Bland de nyare prylarna hittar vi Three of Coins och Glass Needle. Den förstnämnda gör att bossar med större sannolikhet tappar ovanlig utrustning när de dör, medan Glass Needle används om du vill förändra statsen för din exotiska utrusting.

Den här helgen hänger Xur i baren vid jukeboxen, och det här har han plockat med sig:

Video: vi spelar zombie-läget i Black Ops 3

Call of Duty: Black Ops 3 släpptes för ett par dagar sedan, och på förhand såg verkligen zombie-läget ut att bjuda på något alldeles extra. Undertecknad har skjutit zombies tillsammans med vänner och slumpmässigt folk över nätet, och nedan delar jag med mig av några snabba intryck.

Häng med!

Lanseringspartaj – nu är Call of Duty: Black Ops 3 här

Activision bjöd in pressen till lanseringspartaj – på Morfars Källare inne på Söder i Stockholm – för att fira släppet av Call of Duty: Black Ops 3. Jag träffade en massa roliga människor, snackade om en massa spel, och blev nästan utkastad av ett gäng från Reset Media för att jag inte hade sett en enda hel Star Wars-film (jag vet, det är inte okej.) Och så spelades det förstås en hel del Black Ops 3 under kvällen, även om det alltid är lika läskigt när folk man inte riktigt känner tittar på i bakgrunden. Prestationsångest!

Jag började med att snubbla in lite på kampanjen, kikade lite på de grafiska detaljerna, men hoppade sedan snabbt på zombie-läget som Treyarch har lovordat (och fyllt med stora Hollywood-skådisar) ordentligt inför lanseringen. Vi blir presenterade för en ‘film noir’-atmosfär som är iscensatt under 40-talet, och premissen är helt klart spännande.

call of duty black ops 3 release eventSjälvklart lyckas jag inte få med Aarons snygga Mamma Pappa Spel-tröja.

När zombie-läget (och nu känns det verkligen dumt att inleda ett stycke om levande döda, efter en bild på två heltrevliga personer) dundrar igång känns spelsystemet igen från tidigare Call of Duty-spel, men känslan är annorlunda. Atmosfären är mystisk, och efter en relativt matig filmsekvens känns hela upplägget både djupare och mer intressant än när det senast begav sig. Att jag har en förkärlek till själva 40-talsscenen spelar förstås in, men när jag tar de första stapplande stegen i jakt på ett bättre skjutvapen har Treyarch redan fångat min uppmärksamhet.

Den första vågen av fiender blir inte någon större ansträngning, men efter en kort stund fylls den trånga, inledande gränden med zombies som är oerhört starka om de väl får sätta tänderna i spelaren, och det slutar med en tämligen lång slutsekvens i en enslig skog.

Efter ett par omgångar tar jag mig emellertid vidare genom en grind, och fortsätter ut i natten där jag köper tuggummi(!) och får ännu mera zombiemystik.

call of duty black ops 3 release event 2

Call of Duty: Black Ops 3 kräver runt 55 GB av Playstation 4-hårddisken, och innan spelaren kommer åt hela innehållet görs en ganska omfattande installation. Trots att jag inte fått något riktigt grepp om actionäventyret ännu så är mina första intryck av zombie-läget goda. Det jag stör mig på är dock att jag måste kika på en filmscen i ungefär 30 sekunder innan det går att bryta av och hoppa in i själva spelet, för när jag väl har sett den en gång är jag inte jättesugen på att se den en gång till. När jag dessutom tvingas titta på när kameran sveper över en skog efter att jag dött gör att det blir ganska långa väntetider innan jag får återvända till spelet igen.

Zombie-läget är emellertid byggt för samarbete, och förhoppningsvis kommer jag inte att dö lika frekvent i fortsättningen. Nu håller kampanjen på att installeras, och snart återkommer jag med fler färska intryck från Call of Duty: Black Ops 3.

Recension: Skylanders: SuperChargers

Skylanders: SuperChargers tar det actionpackade plattformsspelet och blandar in Mario Kart-doftande inslag som ger ett helt annat sorts spel. Undertecknad har lekt med plastfigurer igen och tagit reda på om Activisions racingplattformare håller måttet.

Ondingarnas onding Kaos har dragit igång nya planer för att ta kontrollen över Skylands, och utvecklarstudion Vicarious Visions har gjort ett fantastiskt jobb med att fusionera spelvärlden med tecknad film. Antagonisten har byggt en maskin som han kallar för The Sky Eater – vilken tuggar i sig delar av himlen, och för varje tugga så växer sig The Darkness – källan till allt ont – starkare.

Vicarious Visions håller den skämtsamma tonen intakt, och när den röda tråden börjar tänjas åt det seriösare hållet livar humorn upp – något som fungerar både för barn och vuxna. De svenska röstskådespelarna gör ett bra jobb, men jag tycker att det ändå är synd att vi inte får någon möjlighet att byta till den engelska versionen. Det känns som om några av uttrycken går förlorade, och jag regerade över att många av skämten skulle ha lockat fram ett rejält skratt om det levererats på ett annat sätt.

skylanders

Spelaren beger sig emellertid ut för att rädda världen än en gång med sina Skylanders, och den här gången får vi ta hjälp av ett antal fordon. Grundpaketet ger oss tillgång till en rejäl bil – som är redo för action – men den som är intresserad kan också köpa till flygfarkoster och vattenfordon som ger spelaren tillgång till fler sidouppdrag. Kontrollen flörtar stundtals ordentligt med Mario Kart, och racingaspekten blir snabbt en naturlig del av hela äventyret där vi får köra både race och slåss mot ondingar. Bilen kan, precis som de levande plastfigurerna, bli starkare, och vi kan förse fordonen med nya prylar som vi hittar längs äventyret.

Förutom racingen får vi också ta del av en mer plattformsinriktad actiondel, vilket alla som spelat något av de tidigare spelen kommer att känna igen väl. Vi kan använda alla våra Skylanders förmågor – som Spitfires eldtromb – när vi slåss mot fiender och det är ett riktigt finurligt äventyr med mängder av små inslag. Exempelvis kan vi släpa runt på bomber, vars krut tar slut om vi inte är snabba nog, för att spränga upp nya hemliga vägar, och SuperChargers leker också med gravitationen. Det är fyllt av härliga små aspekter som gör att äventyret aldrig blir långtråkigt, men ibland känns det dock som om Vicarious Visions har velat lägga in lite för mycket för spelets eget bästa. När vi plötsligt hittat en intressant ingrediens bryts plötsligt äventyret upp, och vissa inslag får inte riktigt den plats som de förtjänar.

Skylanders: SuperChargers innehåller en hel del olika svårighetsgrader, vilket gör att vi kan få en god utmaning om vi spelar själva, samtidigt som vi kan dra ned på motståndet när vi spelar tillsammans med barnen (eller är det tvärt om?) i coop-läget. Det gör att äventyret passar alla olika åldrar, och det är få spel som är så passande för en hel familj som detta. Mellan uppdragen kan vi också springa runt i en tokmysig hubbvärld där vi kan göra alla möjliga saker, som att uppgradera karaktärerna och fordonen, ta oss an mindre uppdrag och helt enkelt bara leka loss utan att behöva bry oss om någon livmätare. Vi blir bjudna på ett smörgåsbord av aktiviteter, och vi kan kasta oss in i Mario Kart-liknande race där Vicarious Visions inte har tummat på kvalitén vad gäller spelbarheten – men jag hade velat se fler race som inkluderar standardbilden som följer med grundpaketet.

Vill man få hela Skylanders: SuperCharged-upplevelsen måste man köpa till en massa plastfigurer, och det blir inte en billig historia för den som vill låsa upp allt. Var vi än vrider och vänder oss försöker spelet få oss att köpa nya fordon för att kunna utföra uppdrag till sjöss samt i luften, och vi blir hela tiden påminda om att en viss typ av Skylander passar bättre än andra i det område vi befinner oss. Det förtär lite av intresset av att försöka hitta allt som går, när det ändå är så mycket jag missar då jag bara sitter med grundpaketet. De fartfyllda och actionpackade racinguppdragen står dessutom för några av de allra mest underhållande sekvenserna i Skylanders: SuperChargers, och de ger oss också några av spelets allra mest triggande bossfighter. Därför är det lite ledsamt att behöva köpa en massa extra prylar för att kunna ta sig ann några av de antagligen mest underhållande bitarna i spelet.

skylanders superchargers

Samarbetsläget är fortfarande inte särskilt genomtänkt, och när två spelare tar sig ann Kaos och hans armé av fiender blir det ofta problem. Så fort någon närmar sig kanten av skärmen börjar en evig dragkamp om kamerans uppmärksamhet. Det orsakar många onödiga ”dödsfall” och när någon Skylander dör gäller det att ha någon ny i beredskap för att äventyret ska kunna fortsätta. Sitter man bara med grundpaketet får den andra spelaren helt enkelt vänta till nästa checkpoint, om man inte väljer att starta om uppdraget helt. Coop-spelandet fungerar emellertid betydligt bättre när det kommer till bilåkningen. Om det inte handlar om rena race – där skärmen delar på sig – så får den ena spelaren ansvaret över ratten, medan den andra får uppgiften att skjuta på allt som rör sig.

De visuella bitarna imponerar, och den tecknade stilen gör sig ändå otroligt bra i 3D. När jag kliver in i en bana som är fylld av dimma och moln förstår jag verkligen att utvecklarna har lagt ned väldigt mycket arbete på grafiken, och vi får både en design- och teknikmässigt snygg upplevelse. När jag testar att spela äventyret på Playstation Vita – med Remote Play – gör sig karaktärerna och omgivningarna dessutom väldigt bra även på en liten skärm. När det kommer till de rena plattformsbitarna flyter allt på som rinnande vatten till den bärbara konsolen, men det uppstår ordentliga problem när det blir dags att gasa på den bakre touchplattan. Kontrollen reagerar inte alltid som den bör, och att bli stillastående mitt under en actionpackad bosstrid är inte direkt den största intressetriggaren.

Skylanders: SuperChargers ger spelserien nytt liv, och det är också en riktig pärla för hela familjen. Den som bara sitter med grundpaketet får dock en avklippt upplevelse, men när det just är barn som är den stora målgruppen förstår jag verkligen poängen med att samla plastfigurer. De är dessutom mer leksaker än tidigare, där bilarna bland annat har fullt rörbara hjul, och helhetsintrycket känns väldigt rejält och väldesignat. Vi hittar emellertid en rejäl dos underhållning, och vi får väldigt mycket ren spelglädje även om vi nöjer oss med de medföljande figurerna – frågan är bara om ‘dina’ barn kommer att göra det.

betyg3

Skylanders: SuperChargers är ett lekfullt spel som levererar rejäl plattformsaction och racing som doftar Mario Kart. I coop-läget bråkar dock kameran, och den som vill ta del av hela äventyret måste köpa en hel drös av spelets plastfigurer – som emellertid inte alla lär se som någon minusaspekt.