Recensioner – Sida 32

Danganronpa 2: Goodbye Despair är uppföljaren till ett av årets absolut bästa spel, Danganronpa: Trigger Happy Havoc. Den visuella novellen var otroligt imponerande med en skruvad och heltokig handlingen där elever som blivit antagna till ”hoppets akademi” tvingas lösa mordgåtor som rör de egna klasskamraterna.

Till Hope’s Peak Academy blir endast ultimata studenter inbjudna, och det handlar om allt från sportproffs som den mest lovande baseball-spelaren och den bästa gymnasten till den ultimata kocken. De elever som tar sig igenom skolans utbildning kan välja och vraka bland de mest fantastiska toppjobben. Alla som har spelat föregångaren vet att det inte blir den lyckliga skolvistelse som tonåringarna blir lovade.

I originalet ”svimmade” eleverna av innanför skoldörrarna och vaknade sedan upp i ett igenbommad Hope’s Peak Academy, och när eftertexterna började rulla blev vi lämnade med en rejäl cliffhanger – något som jag inte kommer att spoila här. I Danganronpa 2: Goodbye Despair är skådeplatsen istället en paradisö – som också blir som ett stort dödsbringande fängelse.

Till en början blir eleverna presenterade inför Usami – en rosa björn – som talar om vikten av vänskap och frid, men efter några dagar på den hemliga ön dyker Monokuma upp. Alla som har spelat originalet känner igen den sjuka björnen vars högsta önskan är att sprida förtvivlan. För att kunna ‘ta examen’ behöver en elev döda en annan elev, och sedan komma undan med det hela. Det innebär att han eller hon ska ta livet av någon, utan att de resterande eleverna löser fallet och kan peka ut den skyldige. Klarar sig mördaren blir han eller hon fri, medan de andra eleverna blir avrättade. Lyckas de övriga avslöja den skyldige blir det dock mördaren som blir avrättad medan de andra eleverna får leva vidare på ön.

Spelet är uppbyggt kring tre faser – fritid, utredning och rättegång. Och under fritiden har man tillfälle att umgås och bekanta sig mer med de resterande eleverna. Det är högst frivilligt, men det ger spelet mer djup, och bör inte förbises då spelets djup ligger i just handlingen och dialogerna. Utredningen startar å sin sida när eleverna har hittat en död kropp, och här får deltagarna i uppgift att hitta ledtrådar som sedan används för att fälla den skyldige.

Under rättegångarna får man använda sig av bevismaterialet – och diverse karaktärers uttalanden – för att bena ut vad som har hänt. Oftast inleds en hätsk diskussion, och då får man använda bevismaterialet för att sätta sig emot de andra elevernas antaganden. Rättegångarna bjuder även på en sorts interaktiv version av ‘hänga gubbe’ och en spelsekvens som kallas för ‘logic drive.’ Det sistnämnda innebär dock mest frustration då vi får ställa oss på någon sorts snowboard och åka genom en tråkig och ful bana fylld av hinder som poppar upp mitt framför ögonen.

Rättegångarna är underhållande, men de spelmässiga delarna tenderar att bli frustrerande när en hel del lösningar är väldigt långsökta och kräver trail-and-error – något som rent tekniskt inte betyder något för spelet – förutom ett lägre slutbetyg – i och med att man alltid kan välja ‘retry. Sett till historieberättandet är de emellertid riktigt spännande, och de tar ofta stora svängningar innan fallen blir lösta.

Mitt i all förtvivlan är Danganronpa – både föregångaren och uppföljaren – fylld av knasig humor,som blandas tillsammans med en stor dos spänning och intensitet. Det finns dock några stora skillnader mellan Trigger Happy Havoc och Goodbye Despair. Medan originalet bibehöll mitt intresse från start till mål så känns en del av uppföljaren som ren transportsträcka. Det blir något mord för mycket som måste lösas, och medan vi hela tiden fick veta lite mer kring den mystik som finner sig runt omkring Hope Peak’s Academy i föregångaren så handlar den största delen av storyn kring att Monokuma vill skapa mordmotiv. Det är först på slutet som handlingen hettar till ordentligt, och det var först då som spänningen – som jag upplevde genom hela originalet – kom fram ordentligt.

Danganronpa 2: Goodbye Despair är ett riktigt bra spel, men det blir något för långt för sitt eget bästa, och diverse sexistiska onödiga inslag svärtar ned helhetsintrycket kraftigt. Flera gånger blir det så pass osmakligt att jag bara känner för att stänga av.

Det är fortfarande i största hand själva storyn som står i fokus, och även om rättegångarna är underhållande blir de också frustrerande mellan varven. Karaktärerna och spelets handling når inte upp till originalet, men det är fortfarande en spännande resa som kommer att tilltala de flesta som uppskattade Trigger Happy Havoc.

Sledgehammer levererar ett helt nytt Call of Duty i och med Advanced Warfare. Vi kliver in i utvecklarnas framtidsvision av hårdför krigföring och tar reda på om de lyckas vända den nedåtgående trenden efter medelmåttiga Call of Duty: Ghosts.

Året är 2054, och i huvudrollen hittar vi Jack Mitchell (Troy Baker) och tillsammans med den bästa vännen Will Irons ska de hjälpa Seoul mot Nordkorea som anfaller sitt grannland. Det går dock inte som planerat, och samtidigt som Mitchell förlorar sin vänsterarm blir Will Irons ett av krigets alla offer.

Under Wills begravning ger emellertid den avlidne sonens fader Jonathan Irons (skickligt spelad av Kevin Spacey) ett erbjudande till Mitchell – en plats i Atlas, en armé som säljer sina tjänster till högstbjudande. Här får soldaterna alla möjliga tekniska fördelar, så som en robotarm som gör att Mitchell kan ge sig ut i krig och slåss för det han tror på återigen.

Dessutom får vår huvudkaraktär en högteknologisk Atlas-dräkt som ger alla möjliga fördelar. Bland annat gör den så att vi kan dubbelhoppa, bli extremt starka och slå sönder bepansrade bilar med händerna och med en snabb boost går det att förflytta sig med (näst intill) ljusets hastighet. Vi kan också plocka fram en otroligt stark sköld och i cloak-läget blir vi näst intill osynliga i renaste Crysis-stil. Så länge Atlas-dräktens batteri är tillräckligt uppladdat vill säga.

Handlingen är fylld av Hollywood-floskler, och ibland fälls så överpretentiösa kommentarer och meningar som istället blir lite pinsamma och skrattretande. Trots detta tycker jag ändå att Sledgehammer bjuder upp till dans och levererar en ganska väntad men spännande tvist. Röstskådespelarna ger också liv till karaktärerna, och inte minst inhyrda Kevin Spacey som också lånat ut sitt utseende till actionäventyret.

Men, istället för att spelet kretsar kring handlingen är det handlingen som kretsar kring spelet. Vi blir bjudna på episka spelmoment med grym och grov action samtidigt som det hela aldrig känns som en ren upprepning. Trots att det tog knappt sex timmar att ta sig igenom kampanjen i Advanced Warfare tycker jag att vi får den mest spännande och varierade kampanjen sedan Modern Warfare 2. Det enda som drar ned helhetsintrycket en aning är att någon sekvens känns lite väl scriptad och inte lägger något fokus på själva gameplayet.

Det som de flesta ändå lägger störst vikt på när det kommer till Call of Duty-serien är ändå flerspelarläget. Vi får återse klassiska spelmoment som search & destroy, team deathmatch och ordinära ”alla mot alla-matcher,” men också det nya spelläget ”Uplink” som i princip går ut på att ta ett föremål och lägga det motståndarlagets bas.

Multiplayer-delen känns riktigt fräsch i och med de nya möjligheterna tack vare Atlas-dräkten. När vi stiger i level blir inte bara fler spännande vapen tillgängliga, utan även diverse förmågor. Att sitta och skräddarsy sin egna loadout har aldrig tidigare varit lika beroendeframkallande, och det har inte heller gett spelaren lika många val som nu.

Call of Duty: Advanced Warfare är en helgjuten actionupplevelse med mängder av episk krigföring i en framtidsvision som inte är allt för långt ifrån vår egna tid. Sledgehammer har gett spelserien nytt liv, och de överraskar med en riktigt fantastiskt förstapersonsskjutare som mäter sig med de allra starkaste korten som finns i genren. Filmscenerna är så pass snygga att jag funderade på om det verkligen var spelgrafik och inte en inspelad verklig sekvens som jag satt och tittade på, och ett par sega bilduppdateringssekvenser till trots så är Advanced Warfare ett av de absolut mest tekniska imponerade spelen vi har fått se i år.