Recension: Screamer

Screamer är ett racignspel som sprakar i neonfärger, hög fart som för tankarna till Wipeout liksom dess fina, starka neonfärger. Det är en arkadig spelupplevelse som blandar in Mario Kart-driftande kurvor, men som samtidigt kräver mer av spelarna.

Screamer är lite av en animedoftande twinstick-racer. Det kan låta märkligt, men när man vant sig att drifta runt de snävaste kurvorna med hjälp av höger styrspak känns det snart naturligt, även om det tog ett betydligt längre tag att bemästra. Särskilt när vi har en rejäl boost att dunka igång som får oss upp i hiskeligt härliga hastigheter. När jag sedan dunkar in i en skyddande sarg, tappar fart, och ändå ligger i över 150 kilometer i timmen får man uppfattningen kring hur snabbt det egentligen går.

Vi har också ett semiautomatiskt växlingssystem som fungerar ypperligt. Vi behöver inte växla ned, men får en liten boost om vi går upp en växel i rätt ögonblick. Och att använda sig av den högra styrspaken för att drifta in genom kurvor och klara det med precision i så höga hastigheter är utmanande, men när det sen väl sitter är det verkligen en fröjd att få med sig farten i knivskarpa kurvor. Vi klarar oss visserligen med vänsterspaken i de mindre svängarna, men om vi endast förlitar oss på bromsen och svänger på vanligt vis tappar vi alldeles för mycket fart mot motståndarna som bjuder på rikligt med utmaning även på den normala svårighetsgraden – vilket jag uppskattar. Jag kan verkligen räkna segrar där jag har en betydande ledning i mål på min ena hand, och i många övriga racingspel brukar det mer vara en regel att ligga flera sekunder före motståndet inom de första få varven.

Turneringen som fungerar som Screamers huvudspår är också fullt av animeinspiration. Vår får en berättelse som ibland för tankarna till en visuell novell eller JRPG med många karaktärer som vi får bekanta oss med och även spela som. Det är underhållande att få mer bakgrundsinformation kring vem det är som jag egentligen kör loss med och vilka färgstarka karaktärer jag möter ute på banan och vi får följa storyn kring fem olika team och dess medlemmar. Det känns som hämtat ur en animeserie – något som inte skulle förvåna mig om det skulle bli verklighet. Racingen i denna fantastiska hastighet är givetvis olaglig – speciellt när deltagarna också får spränga varandra i bitar.

Alla karaktärer, eller kanske rättare sagt deras fordon, har för och nackdelar i racen. Någon kan förlänga sin boost, medan en annan exploderar om denne träffar en vägg med sin bil när den går till attack. Dessa race är oerhört intensiva, och vi kan aktivera en sköld för att överleva en förödande attack som får oss att spawna och tappa värdefull tid. Jag uppskattar de skilda tävlingarna i storyläget, där vi ibland bara behöver ta oss i mål, andra gånger behöver vi vinna racet eller i varje fall nå topp tre. Och i vissa race förs tankarna till Bizarre Creations Blur som blandade en mer realistisk ton med Mario Kart under Xbox 360- och PlayStation 3-eran, där vi får kämpa för att ta ut motståndet på banan.

Animekänslan infinner sig inte bara i de snygga mellansekvenserna, eller under stillbilderna där det förs dialoger. Utan de har också svaren på de flesta frågor vi kan ställa oss. De olika karaktärerna pratar sitt egna språk, vissa pratar japanska, andra engelska eller till exempel tyska. Hur förstår de varandra? Jo, genom ett futuristiskt översättningschip. Vad händer då om någon sprängs ute på banan, dör de då? Nja, de återuppstår helt enkelt genom en banbrytande teknik som kallas för Echo. Men samtidigt som berättelsen tillför något så känns det stundtals lite för scriptat för sitt eget bästa. Under varje race har du ett eller flera mål att utföra. Exempelvis ska du ta ut några i ett visst motståndarlag – men ligger du då etta utan att ha sprängt dessa på väg fram till förstaplatsen, så behöver du således vänta in förarna i det berörda laget. Det känns inte riktigt logiskt. Du får inte heller välja förare (i storyläget) – utan du får helt enkelt spela med den karaktär och bil som är utvalt i förväg.

Kommer du ihåg när du spelade ett racingspel tillsammans med tre andra vänner sedan, på en och samma skärm? Visst, det går i Mario Kar World som släpptes för mindre än ett år sedan, men det känns som en mer sällsynt vara i spelbranschen idag. Och det går i Screamer vilket bäddar för riktigt underhållande spelkvällar tillsammans med vännerna. Det finns massor av val att skräddarsy sina race, och vi kan också välja att tävla mot resten av världen med globala leaderboards. Här minns jag tillbaka till Dreamcast dagar när Online-spelandet startade för mig personligen – och då var det just tävlingsinstinkten att få försöka slå världsrekord i just racingspel som lockade mig mest. Det är något som ligger kvar än idag och jag kan lägga ned timmar på en och samma bana för att nå den allra högsta placeringen som jag förmår.

Under inledningen tyckte jag mest att berättelsen var i vägen för racen, men ju längre jag sjönk in i det och lärde känna karaktärerna så kom jag att uppskatta detta berättelsedrivna racingäventyr. Racingen blev en belöning efter storymomenten, och de snygga animesekvenserna blev en belöning efter racen. Visst känns det som att det har letat sig in lite väl många fillers, men ju längre in jag kom, desto mer kom jag att uppskatta mixen av berättelse och spelmoment.

Screamer är ett utmanande arkadracingspel som verkligen doftar anime och Milestone har verkligen designat de galet snygga vrålåken på ett bra sätt. De både känns och ser bra ut och även om det blandar Blur och Mario Kart med traditionell racing så känns det verkligen eget – det har verkligen en animekänsla som sticker ut. Det finns massor av saker att låsa upp som gör det sådär lagom beroendeframkallande att fortsätta spela och förhoppningsvis är detta starten på en ny subgenre inom racinggenren – berättelsedriven racing.

Betyg: 8 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC

Screamer är utvecklat av Milestone.