Recension: Flintlock: The Siege of Dawn

Från skaparna av Ashen kommer Flintlock: The Siege of Dawn – ett actionrollspel där helvetet fullkomligt brakat löst.

Vi axlar rollen som Nor Vanek, en soldat i koaltionsarmen som miste sina föräldrar tidigt, och hon blev adopterad av Baz – en furir som lärt henne allt om att slåss, navigera i skyttegravar och plantera explosiva pjäser för att överleva i denna brutala värld. I ett försök att sätta stopp för den inkommande invasionen av levande döda ger sig armén mot vad de tror är källan till detta fyraåriga krig mot undervärlden – men istället spränger de barriären som öppnar porten för underjordens ondaste gudar.

Ni som läst mina intryck av förhandsversionen minns kanske att vi snart träffar på Enki – en mindre gud som har samma mål som oss. Vi slår oss samman för att stoppa gudarna och deras armé av fiender, och vi tar oss till platser som tagit inspiration från Egyten, Mellanöstern och Nya Zeeland – landet där utvecklarna A44 huserar. Sedan har detta mixats i en dark fantasy-miljö och vi får en semiöppen värld där vi faktiskt hittar en hel del belöningar så fort vi går från den utstakade stigen mot målet.

I striderna slåss jag faktiskt med samma yxa som jag fick vid starten, och precis som i många andra spel i soulslikegenren kan vi parera motståndarnas slag och ta ned deras sköld. Jag har emellertid hittat en form av hammare som fungerar ypperligt mot fiender som har ett skydd i form av sköld eller rustning, och samtidigt kan jag också lägga förbannelser på motståndarna med hjälp av Enki och när en mätare är fylld till bredden kan jag utföra en dunderförmåga. Under spelets gång hittar vi fler av Enkis specialattacker, och det kan röra sig om att utföra en stark attack nära, eller att vi skadar alla fiender och samtidigt fyller på vår livmätare.

Till skillnad från From Softwares Elden Ring och Dark Souls-spel så är Flintlock inte en renodlad soulslike utan en soulslite. Och det känns av extra mycket när den upplevda känslan är att de gjort i alla fall den normala svårighetsgraden enklare än i den tidigare testversionen jag fick möjlighet att spela. Efter ungefär 90 procent av äventyret har jag dött vid tre tillfällen, och det som pockade på min nyfikenhet – så som gudarna vi ställs inför – har mynnat ut i besvikelser. Bossarna är verkligen ren mellanmjölk och jag hade förväntat mig riktigt stora, kraftfulla giganter och istället är de inte mycket större än protagonisten själv.

Färdighetsträdet livar visserligen upp spelet en del, men när jag ställs inför en boss – som blir mycket svårare när jag väl fått ner dess skyddande rustning, känns det som att alla sidouppdrag och allt extra jag gjort för att bli starkare istället bara gjorde upplevelsen svårare. Och när jag befriar en by från underjordens grepp genom att spöa en lite tuffare fiendegeneral, så får jag en extra livflaska som fylls på varje gång jag sätter mig vid en lägereld eller någon plats där jag återfår mitt liv. Byborna kommer tillbaka, och jag hade hoppats på att byarna skulle få mer liv i fullversionen, men det händer inte särskilt mycket mer än att vi kan ta på oss några tråkiga sidouppdrag eller spela ett visst myntspel som kallas för Sebo. Detta kan vara lite småkul ibland, och vi kan hitta mynt som låter oss göra vissa speciella drag, men det finns inte något som direkt lockar oss till att slå alla motståndare vi hittar.

Det är visserligen ett plus att de flesta sidouppdrag läggs på platser som vi inte besökt tidigare, vilket gör att vi kan ta hand om dem på vägen framåt. Men det känns som att det mesta i Flintlock: The Siege of Dawn har gjorts förr och på så mycket bättre sätt. Det beskrivs som en god inkörsport för de som är nyfikna på soulslike-genren, speciellt när vi har en ”storyfokuserad” svårighetsgrad som vi kan ta oss ann, men det är så mycket som känns ihåligt och allt annat än imponerande. Under en väldigt viktig del i berättelsen förväntade mig kanske en filmsekvens, eller någon av de 2D-sekvenser som för storyn framåt mellan vissa områden. Istället står Enki och Nor rakt upp och ned – rösterna låter uttrycksfulla – men vi får inte se två riktigt livlösa ansiktsuttryck där Enki – den rävliknande varelsen – står och tvättar fötterna.

Flintlock: The Siege of Dawn känns halvfärdigt, opolerat där stridssystemet och hela äventyret helt enkelt blir riktigt tråkigt efter några timmar. Dialogerna framförs av duktiga skådespelare, men presentationen är allt annat än godkänd och det känns som att ambitionen var betydligt större än vad utvecklarna mäktade med. Jag hittar några mystiska pelare som förhöjer min hälsomätare och mer eller mindre grymma, undangömda fiender som vaktar någon skattkista innehållandes ett vapen, en hjälm eller någon utrustning som aldrig ger mig något särskilt intressant attribut, och jag slutar tyvärr snart att bry mig om vad som händer i denna ofärdiga spelvärld.

Betyg: 4 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC