Risen 3: Titan Lords – Enhanced Edition

Risen 3: Titan Lords släpptes till Playstation 3, Xbox 360 och PC i fjol, och nu har vi fått en förfinad konsolversion till Playstation 4. Grafiken och speciellt bilduppdateringen har fått sig en renovering och vi har begett oss ut på äventyr packat med pirater, rom och blodtörstiga monster.

Resan startar med att vi får följa den döda piratkaptenen Steelbards son och dotter som beger sig till en ö för att hitta en beryktad skatt. Något går dock snett, och när den manliga protagonisten – som inte får något titulerat namn – dör begraver systern sin bror under ett stenrös på ön. En medicinman dyker plötsligt upp och återupplivar mannen som sedan får bege sig ut på jakt efter sin försvunna själ.

Introduktionen lämnar mig med en besk eftersmak, och när jag blir presenterad för världen i Risen 3 förs tankarna till de tidiga levnadsåren från den förra konsolgenerationen. Detaljerna är få medan protagonistens design är oerhört tråkig och oengagerande. Stridssystemet gör inte heller den första timmen särskilt intressant. Jag känner inte att det finns någon riktig möjlighet till tajming i de första sammandrabbningarna med spelets monster, och systemet tillåter mig att endast använda en snabbare, och en starkare attack. I det här skedet är magierna svåra att komma över och en våg av tristess och irritation är det enda som sköljer över mig.

När den strikta inledningen är avklarad öppnar sig emellertid en hel äventyrsvärld upp. Jag beger mig ut på djupt vatten och kliver i land på en till synes oskyldig liten ö. Den visar sig sedan vara styrd av en barbarisk ledare, och det är upp till spelaren om hen vill ställa sig på de svagas sida eller slå följe med den onde översittaren. Då och då får jag också ta konsekvenserna för mitt tidigare handlande, och ibland fantiserar jag om vad som skulle ha hänt om jag agerat annorlunda i en viss situation.

Spelaren stöter på mängder av personer som också kan lära spelarens karaktär ett och annat, och det handlar om allt från alkemi, till stridens ädla konst och ficktjuveri. Spelaren blir inte bara starkare av de erfarenhetspoäng som trillar in, utan lär sig nya saker utan något utstakat kunskapsträd, och innan något har hunnit bli tradigt och tjatigt får vi lära oss något nytt. När jag sedan går med i ett gille låser sig nya möjligheter upp, och det finns hela tiden saker att göra som håller mig ifrån den röda tråd som binder fast huvudhandlingen.

Risen 3: Titan Lords är betydligt svårare än det genomsnittliga actionrollspelet, och när en ny fiende dyker upp pushar adrenalinet lite extra, men tyvärr saknas den riktiga udden. Trots att striderna blir mer underhållande ju längre in i spelet jag kommer, är de rent tekniskt mediokra – precis som de övriga aspekterna med spelet. Det är svårt att få till den rätta tajmingen, även långt efter att introduktionen är förbi, och ibland är det irriterande att mötas av den förnedrande ”End-skylten” som förklarar spelarens död. Speciellt när det känns som om allt är spelets fel och inte mitt egna. Lyckligtvis kan vi spara närsomhelst, så länge karaktären inte befinner sig mitt i en strid, och dessutom är punkterna för en automatiserad sparning sällan långt borta.

Piranha Bytes har gjort ett väldigt hafsigt jobb med grunderna för Risen 3: Titan Lords, medan innehållet är rikt på spännande material. Vi kan fylla vårt skepp med samarbetspartners som gärna hänger med och slåss, helar och gör allt i sin makt för att hjälpa oss på resan, och den öppna övärlden känns trots allt levande och dynamisk. Samtidigt är grafiken och designen inte speciellt vacker, även om det finns platser som faktiskt är mysiga. Striderna känns stela, och det är svårt att få in tajmingen även om vi kan parera attacker och kasta oss från fiendens anfall. Men till slut anpassar jag min spelstil till den samarbetspartner som är med på mina upptåg, och även om det faktiskt blir underhållande att slåss känns det aningen konstlat och trubbigt.

Risen 3: Titan Lords är en oslipad diamant, med extremt hårda kanter.