Blizzard

Overwatch levereras med ösig röjaraction, maffiga onlinestrider och en svårslagen charm. Undertecknad har tagit reda på om Blizzard lyckats skapa en jämbördig mix av actionhjältar, eller om upplevelsen svärtas ned av ett ojämnt karaktärsgalleri och mikrotransaktioner.

Efter ett par förklarande tutorial-uppdrag, samt en komisk, animerad filmsekvens kastas spelarna direkt in i hetluften. Visst finns det en bakomliggande anledning, eller rättare sagt ursäkt, till att vi ska få sparka varandras rumpor ute på slagfältet – vilket inte minst presenteras i de snygga kortfilmerna (som ni bland annat ser här och här) – men kärnan och allt fokus ligger på en hundraprocentig onlineupplevelse med mänskliga medspelare och motståndare. Vi hittar en ensemble av 21 hjältar som ska ställa ordningen till rätta på 12 kartor där spelarna ska ta över olika zoner, samt försvara och anfalla olika baser i 6-mot-6-matcher.

Upplägget låter inte allt för originellt, men lägg då till oerhört varierade och inbjudande kartor, samt väldigt personliga karaktärer som får liv genom deras olika förmågor. Premissen är enkel, men de som vill lyckas måste ta hänsyn till mer än snabba reaktioner och ett pricksäkert skytte. Dessutom har varje karaktär en egen specialare som kan utföras inom ett visst intervall, och karaktärernas förmågor kan testas på en övningsbana innan de används ute på det riktiga stridsfältet.

En viktig aspekt när det kommer till onlinebaserade duster är hur pass välbalanserat karaktärsgalleriet är. Varje hjälte har sina specialiteter och nycker, men när vi går in på individnivå får många problem mot de brutalare stridskämparna. Pusslet ligger i att skapa ett vinnande lag, med beståndsdelar som lyckas bryta ned motståndaren, och precis som i många sporter kan spelarna byta lagmedlemmar under pågående match. Om exempelvis sprängämnesexperten (och galningen) Junkrat bombarderar sönder lagets försvar kan det vara smart att byta in en snabbare karaktär som Tracer – eftersom att Junkrat inte lär ha någon chans i en närstridsfight med Overwatch omslagshjältinna.

Detta skapar en öppen dynamik som gör att matcherna hela tiden ändrar karaktär, och de lag som enkom satsar på ett tungt artilleri får problem mot mer samspelta lag som utnyttjar alla för- och nackdelar. Overwatch har också en väldigt stor styrka i att alla 21 hjältar är roliga att spela med. Även om pikadollmästaren McCree tilltalar mig mest, både genom den spelmässiga prickskyttet och hans flashbangs, men också genom den nostalgiska looken och karaktären som talar om en klassisk westernfilm, så bjuder varje spelbar hjälte på härlig underhållning. Jag må missa var och vartannat skott med prickskytten Widowmaker som inte skapar särskilt många änkor med mig vid spakarna, men även om jag inte är någon fantastisk sniper, ”flyger” jag fram med hjälp av hennes änterhake, och försöker ta ut fiender på håll, samtidigt som jag inte har en enda tråkig stund.

Spellägena alterneras beroende på karta, och vi har tre stycken att välja mellan. Escort handlar om att frakta en last till ett utstakat mål, samtidigt som spelaren eller motståndarens uppgift är att förhindra att transporten tar sig fram innan tiden går ut. Assault handlar om att antingen försvara eller attackera olika punkter, beroende på vilken sida av striden spelaren står på, och i Control-läget tävlar lagen om att ta kontrollen över ett utstakat område – i en match som avgörs i bäst av tre omgångar. De tre spellägena ger alla olika upphov till valet av karaktärer, och matcherna blir alltid fartfyllda och underhållande. Däremot hade jag gärna sett betydligt fler spellägen, speciellt med tanke på att det rör sig om en hundraprocentig onlineupplevelse.

Spelaren har också en nivåstege att klättra uppför, och den sträcker sig till level hundra. Erfarenhetspoängen som rullar in är kopplade till spelarens bedrifter på stridsfältet, och de anpassas också utefter vilken karaktär som används. Medan den offensiva karaktären Reaper erhåller sina poäng genom antalet dödade motståndare får exempelvis Mercy sina erfarenhetspoäng baserade på sina prestationer inom det läkande området. De olika levelnivåerna belönar spelarna med lådor – så kallade ”loot boxes” – som består av ett gäng kosmetiska prylar. Innehållet i lådorna är slumpmässigt, och den som vill snabba på processen kan köpa dessa för riktiga pengar (här hittar ni prislistan).

Personligen har jag inte några problem med mikrotransaktioner i den här formen, eftersom att de aldrig påverkar den spelmässiga biten. Däremot är pryllådorna den enda moroten till att faktiskt stiga i level – som också är Overwatch enda tydliga mål. Jag hade gärna sett dagliga, och veckobaserade utmaningar som också kunde generera någon form av belöning för att ge upplevelsen ett större djup.

Overwatch är emellertid årets bästa multiplayer-upplevelse hittills, och trots några skavda kanter här och var, är det otroligt underhållande oavsett om du spelar med ett gäng vänner eller kliver in i Blizzards actionrökare ensam. Tittar vi på detaljnivå kan en och annan hjälte behöva slipas till, någon har kanske en lite väl stark combo, men det är inte något som förstör helhetsintrycket.

Overwatch är årets charmigaste onlineshooter än så länge, och känner vi Blizzard rätt kommer de att fortsätta stödja spelet en bra bit in i framtiden.