Teyon har skapat förstapersonsskjutaren och äventyret RoboCop: Rogue City med stor respekt för de tidiga 90-talsfilmerna och det levererar samtidigt en helt ny story retrodoftande story – om den tungt bepansrade cyborgen – som utspelar sig mellan RoboCop 2 (1990) och RoboCop 3 (1993).
Peter Weller är tillbaka för att axla rollen som RoboCop och vi stöter på flertalet karaktärer från originalfilmen så som Anne Lewis, överfurir Warren Reed, reportern Casey Wong och OCP:s VD som kallas för ”The Old Man”. Jag har personligen väldigt flyktiga minnen från de första delarna av filmserien då jag var lite väl liten när de var nya och heta, och frågan är om jag som oinvigd kan njuta av spelet som verkligen är skapat för fansen?
Det råder kaos på Detroits gator där gängen styr och saken blir inte bättre när den nya skurken ”The New Guy” kommer till staden. RoboCop – till hälften robot och till hälften människa (fast kanske ändå lite mera robot) – skickas in i hetluften ganska omgående tillsammans med partnern Anne Lewis. På förhand tänkte jag att den långsamma och tunga gången hos vår bepansrade robot skulle mynna ut i ett långsamt spel – men det är allt annat än söligt. Visst, även när Weller springer fram är det någon form av lunk, men det är en oerhört actionpackad spelupplevelse när det är dags för strid. Fienderna väller fram, står i fönster med krypskyttegevär, kastar granater eller flyger fram på sina motorcyklar.
För att sätta stopp för våra illasinnade motståndare har vi förstås den klassiska Auto-9 som sitter hölstrat snyggt innanför cyborgens högra plåtben. Skottsalvorna är verkligen kraftfulla och vi kan även plocka upp andra vapen som exempelvis hagelbössor och kulsprutor, även om standardvapnet känns mer korrekt – så mycket vet jag ändå om RoboCop. Vad som är desto intressantare, än extra sidovapen, är att vi har en enklare form av färdighetsträd att fylla. Här kan vi exempelvis få mer liv, men också låsa upp möjligheten att gå in i slowmotion i sann Max Payne-anda (även om vi förstås inte kan kasta oss samtidigt) och möjligheten att dechiffrera uppgifter som gör att vi exempelvis kan få fram en kod till ett kassaskåp.
Såhär kan det se ut när vi använder RoboCops scanner-möjligheter i strid.
Berättelsen samt framförallt dialogerna och karaktärerna är riktigt välskrivna. RoboCop kan verkligen slå ner en högst bedjande kollega med ett kort och koncist ”Nej” – humorn är verkligen på topp. Gatan är full av drogen Nuke och gängmedlemmarna som styr samhället skyr inga medel för att hålla polisen borta från deras olagliga handlingar. Här kan vi ta del av riktigt underhållande sidosysslor som bland annat kan handla om mindre företeelser som att dela ut parkeringsböter eller betydligt mer seriösa sådana som att lösa mordgåtor. I det sistnämnda får vi undersöka platsen med RoboCops scanner (som också kan märka ut fiender och granater i strid) för att inhämta bevis och sedan får vi även förhöra både misstänkta och folk som kan ha viktiga uppgifter om fallet. En del av de ordentliga sidouppdragen var betydligt mer underhållande än jag hade förväntat mig.
Stämningen är verkligen retrodoftande även för mig som inte är välbekant med filmerna. Den överkokta hårdheten (i positiv mening) från 80- och tidigt 90-tal finns verkligen här mixat med underbar humor. Våra dialogval påverkar också storyn, och dialogerna är betydligt mer nyanserade och levande än jag hade kunnat ana. Stämningen är verkligen på topp, men det finns några tekniska saker som inte riktigt håller måttet. Vid ett par tillfällen har en fiende poppat in precis framför mig. Om det är en del av en animation som skyndat sig fram, eller om den ”spawnat” precis framför näsan på mig, låter jag vara osagt. Sedan är det som om vissa karaktärer laddas in ibland precis när ett kamerabyte sker i filmsekvenserna.
Actionmomenten är riktigt underhållande i kortare doser, att skjuta fiender med Auto-9 är precis så tillfredsställande som det låter, men under några längre actionpackade uppdrag blir det något tjatigt i längden. När det sedan bryter av och jag återigen får gå runt och supa in atmosfären, göra något härligt sidouppdrag, levla upp och även ändra några attribut på ett visst kretskort som sker i en form av minipussel, så njuter jag verkligen. Sen är det precis lika underhållande att skjuta loss igen.
Trots några skavanker så har jag fått ut väldigt mycket spelunderhållning av RoboCop: Rogue City – det är en sådan atmosfärisk upplevelse även för mig som inte har allt för klara minnen av originalfilmerna. Det har varit ett nostalgiskt äventyr, där actionmomenten känns som ett blytungt arkadspel, och måste vara något alldeles extra för de som har härliga minnen från klassiska RoboCop. Och jag rekommenderar er också att lyssna på förra veckans avsnitt av Spelat Podcast där RoboCop-fantasten Jimmy berättar om sina upplevelser med äventyret.
RoboCop: Rogue City är full av charm, god atmosfär och en riktigt hård och tung cyborg – även för oss som har vaga minnen från originalfilmerna.
Betyg: 7 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
RoboCop: Rogue City utvecklades av Teyon och ges ut av Nacon.
X PLAY! ZINE 