Som jag tidigare berört fick jag en helt annan bild av Bloodborne än vad som uppenbarade sig efter att ha fastnat i de inledande spelsekvenserna. I början av veckan rullade till slut eftertexterna till From Softwares mästerverk, och jag kunde inte undslippa en känsla av tomhet – jag ville inte att det skulle ta slut.
Bloodborne blev beroendeframkallande, och svårighetsgraden blev aldrig det hinder som hjärnan byggde upp på förhand. Atmosfären – som var fylld av en tjock gotisk dimma – slöt in mig, och trots att handlingen mer eller mindre är begränsad till olika små dokument är Old Yharnam en spännande stad med en vrickad utspridd sjukdom som spred sig mitt i en mardröm – bokstavligt.
Adrenalinkickarna var aldrig långt borta, och därför var det lika skönt att lugna ned sig med det betydligt fridfullare Steins Gate till PS Vita (finns även till Playstation 3.) Den visuella novellen bjuder på väldigt färgsprakande karaktärer, och medan humoristiska, nördiga Otaku-doftande dialoger byter av varandra finns en seriös och mörk historia bakom den glada ridån.
Steins Gate släpptes först till Xbox 360 i Japan under 2009, och även om lokaliseringen bjuder på en smått fantastisk upplevelse förstår jag att den västerländska versionen kommer så pass sent. Berättelsen innehåller mängder av japanska uttryck som kan vara svåra att förstå för folk som inte är införstådd i japansk kultur, men spelet innehåller en sorts ordbok (som jag berättat mer om här) som förklarar alla främmande (och lite till) ord som vi stöter på.
Den visuella novellen passar perfekt på ett bärbart format som Playstation Vita, men översättningen lämnar en del att önska. Ibland är beskrivningarna inte riktigt så vänliga som jag hade önskat, men Steins Gate innehåller en fantastisk berättelse och är ett måste för alla som är intresserade av japanska visuella noveller.
Vad har du spelat i veckan?
X PLAY! ZINE 