När hyp-maskinen var igång som värst för Bloodborne och The Order: 1886 var det den viktorianska skjutaren som lockade mig allra mest. Jag har en förkärlek till historier som utspelar sig i det viktorianska Storbritannien, men med facit i hand var The Order: 1886 mer yta än innehåll. Undertecknad har mixade upplevelser från Deamon’s Souls- och Dark Souls-serien – och även om jag var nyfiken på den spirituella uppföljaren Bloodborne så glömdes äventyret bort i hyllan.
Bloodborne sätter spelaren på prov kort efter inledningen, och vid en stor eld samlas ett gäng yharnamiter som blivit smittade av en elakartad blodsjukdom. Jag blir ett enkelt byte när de sticker ned mig med högafflar och bränner mig med sina facklor samtidigt som herrar med höga hattar avlossar sina muskedunder med kulor som letar sig in i mitt kött. Det är först flera månader senare som jag ska förstå att ordspråket ”skynda långsamt” passar väl för Bloodborne.
Den här gången attackerar jag istället varje fiende var för sig. Nu använder jag stenar för att locka till mig en eller två insjuknade själar, och efter några försök är jag äntligen förbi det parti som jag tidigare upplevde som spelförstörande. Istället fick jag än väldigt härligt tillfredsställande känsla, och när jag öppnat upp den första genvägen och låst upp möjligheten att uppgradera huvudkaraktären är jag fast i ett järngrepp.
From Softwares gotiska äventyrsrollspel kräver eftertanke och spelaren måste hela tiden lära sig de nya fiendernas attackmönster. Jag dör, och dör om igen, till jag lär mig hur spelet fungerar, hur den nya miljön ter sig, och de nya monstren agerar. Glädjen är enorm när en genväg tillbaka till områdets början (där man återuppstår när man dör, och kan ta sig till ‘Drömmen’ – en hubb där man bland annat kan handla och uppgradera sin karaktär.) Och bossarna är ofta utmanande, men samtidigt är det oftast mitt egna fel när jag dör. Få spelupplevelser kan slå den tillfredsställelse som Bloodborne skapar när jag lär mig hur en stor fiende ska tas ned, och trots att handlingen gömmer sig i bakgrunden är atmosfären lika tät som ilskan är stark när jag mister 70 000 blodekon – precis som i Dark Souls-serien används dessa bland annat till att uppgradera karaktären, och även om vi kan hämta dem av ett monster, eller på platsen där vi dog, försvinner blodekona om vi dör ytterligare en gång innan de plockats upp.
Bloodborne är inte lika stort och välfyllt som The Witcher 3: Wild Hunt, och det har inte samma intressanta handling. From Softwars actionrollspel har emellertid många sekvenser som ger spelaren en fantastisk tillfredsställelse, och även om det är väldigt svårt i grunden så är det aldrig omöjligt. Underhållningsvärdet känns för tillfället starkare än CD Projekt Reds skapelse, och just nu håller jag Bloodborne högre än Geralts stora äventyr. Om detta intryck står sig även när det gått lite mer tid, och jag fått ett större perspektiv på äventyret, återstår att se, men just nu är det Bloodborne som är den starkaste kandidaten – av de redan släppta titlarna – till årets bästa spel.
Jag får emellertid se om Bloodborne står sig mot stortitlar som Star Wars Battlefront och Fallout 4 som släpps senare i år, men From Software har levererat en av tidernas bästa spelupplevelser, och det är svårt att inte använda sig av superlativ när man pratar om deras fantastiska äventyr.

