Grim Fandango släpptes 1998, och nu har Tim Schafers moderna klassiker svidat om till HD-kostym och levererats till Playstation 4 och PS Vita. Spelet bjuder på en nostalgisk resa tillbaka i tiden, och undertecknad tar reda på om peka-och-klicka-äventyret har klarat av tidens saltvatten.
Manuel ”Manny” Calavera är resebyråmannen som erbjuder alla avlidna de allra lyxigaste resorna till dödens rike – men hans klienter har knappt råd med en kompass och måste istället vandra i fyra år för att ta sig till ”platsen för den eviga vilan.” Vårt döda skelett till huvudkaraktär och resebyråns andra ombud slåss om att hitta de allra bästa klienterna, och tänk om de hittar en nunna – vilka är rika som troll på karma (pengar har förstås inte samma värde för de som redan mist livet.) Vår vän Manny får bara ta hand om skumpatrasket, men en dag lurar han till sig en toppkund – och sedan går allt åt helvete.
Grim Fandango Remastered är lika charmigt som det är underhållande och fullproppat av rå humor. Karaktärerna är så fulla av färg att de skulle kunna explodera i ett enda stort fyrverkeri och Glottis – en orange demon – slog sig snabbt in som en av mina favoriter någonsin inom spelvärlden. Vi matas hela tiden av klockrena kommentarer, och flera gånger upptäcker jag mig själv sitta och skratta åt Manny samt alla underbara personligheter som vi stöter på under äventyret.
Pusslen är inte bara smarta, utan de är också riktigt svåra emellanåt. Att utforska nya områden är alltid lika spännande, men när en gåta känns omöjlig att lösa ligger ändå svaret där någonstans precis framför näsan. Ibland luras jag av spelets omgivning, och grundutvecklarna Lucas Arts (Double Fine Productions stog för remastern) har lagt till detaljer som endast finns där för att förbrylla spelaren. Istället får vi nöta oss in i pusslen, kanske ta en paus, och sedan ge oss på problemen igen.
Faktum är att jag aldrig rörde Grim Fandango när det begav sig (och därför använde jag inte heller ‘utvecklarnas kommentarer’ som är ett härligt tillskott för de som spelat originalet,) eftersom att min dåvarande PC var alldeles för svag. Ändå känner jag av de nostalgiska segmenten – och några av de mindre bristerna blir faktiskt härliga retrotrippar för oss som varit med ett tag. Till exempel de småhackiga filmscenerna och de fasta kameravinklarna som får oss att råka vända om och springa tillbaka när vi byter scen och riktningen ändras.
Jag hade mina farhågor kring hur det skulle vara att spela ett peka-och-klicka-spel på Playstation 4 utan någon ”muspekare” (det finns emellertid flera kontrollalternativ,) men jag märkte aldrig av några problem under hela resan till det slutgiltiga målet. Att styra med Dualshock 4 fungerar ypperligt, och det krävs inte någon precision för att hitta diverse föremål och dylikt, utan endast att man är i närheten av det berörda objektet.
Även solen har sin bestående del av fläckar, och så även Grim Fandango Remastered. Vi kan switcha mellan originalet och den förfinade versionen med ett enda knapptryck, och då blir det väldigt tydligt att det endast är karaktärerna, inklusive deras skuggor, som har fått en makeover samt blivit mjukare i formerna och fått mer detaljer. Men när bakgrunderna redan är så pass snygga gör det inte något för mig som förstagångsspelare, men den som hade väntat sig något mer rent grafiskt kan bli lite besviken. Sedan är Widescreen-läget en riktigt utdragen historia, bokstavligt talat, men jag nöjer mig med 4:3.
Dessutom finns det en hel del buggar, men under mitt äventyr genom Grim Fandango Remastered handlade det bara om kosmetiska problem som inte störde helhetsintrycket allt för mycket.
När allt kommer omkring är Grim Fandango Remastered en helt fantastisk resa, det är en upplevelse. Den härliga musiken livar upp stämningen precis som den förträffliga designen och de färgsprakande karaktärerna. Den råa, svarta humorn som byggs kring den mexikanska högtiden ”Day of the Dead” – där de hedrar de döda – är fantastisk, och det är en underbar resa även för oss som tyvärr sysslade med annat under 1998.


