Call of Duty: Black Ops 3 är här, och igår delade jag med mig av de första – riktigt positiva – intrycken av det nya zombieläget. Nu har jag också hunnit klämma lite på kampanjen, och de första timmarna lämnar mig både med härliga upplevelser och frågetecken.
Spelaren kastas in i hetluften på en gång, och även om vi får vänta ett tag på några rena actioninslag dröjer det ett tag innan Treyarch låter oss bränna loss några rejäla skottsalvor mot fienden. Vi får bevittna en rejäl misshandel av krigets fångar, och efter några rejäla duster med bombalistiska explosioner och rena dödsmaskiner i den fiktiva dystopin – från år 2065 – får vi en spännande tolkning av den framtida teknologin.
I den inledande uppdragen får vi chansen att testa några riktigt intressanta funktioner där karaktären får ett antal specialförmågor att använda sig av. Spelaren kan bland annat ta kontrollen över olika teknologiskt styrda föremål och använda speciella egenskaper som förstör robotar och annat som försöker göra livet surt för spelaren. Det intressanta är också att vi kan bygga vår alldeles egna arsenal, och detta blir extra intressant när vi kan spela kampanjen tillsammans med upp till tre vänner (två spelare kan köra samtidigt i splitscreen,) och mycket tid kan läggas på att skräddarsy det perfekta teamet så att alla kompletterar varandra väl.
Call of Duty: Black Ops 3 är oerhört snyggt, där allt från rökeffekter till små till synes oviktiga texturer har fått väldigt mycket kärlek. Däremot har jag inte riktigt fastnat för den kalla färgpaletten, och det svärtar ned lite av den annars härliga atmosfären. Jag hoppas att jag kommer att ändra uppfattning under de kommande kapitlen, eftersom att så många av de vitala komponenterna verkligen finns där.
Jag njuter av filmsekvenserna och följer den snabba handlingen (som dock känns aningen rörig i början) med glädje, men vi tvingas att titta på en hel del av det filmatiserade materialet som vi redan har sett när vi spelar om en bana. Det beror med största sannolikhet på att Black Ops 3 laddas under tiden, men i sådana fall ligger laddningstiderna lite väl långt över den bekväma gränsen.
Ett frågetecken är också fienden som inte alltid riktar uppmärksamheten åt rätt håll, i varje fall inte när kampanjen spelas på egen hand. Det är en ganska lustig syn när någon (eller något) står och skjuter på ett dött mål, och även om det inte händer allt för ofta så är det en störande ingrediens, och jag hoppas att detta rättas till i en kommande uppdatering.
Trots mina klagomål så känns det som om den resterande delen av äventyret kommer att leverera rejält mycket underhållning, och det första intrycken säger att det finns en betydligt större mängd matnyttigt kampanjinnehåll än vad vi är vana vid när det gäller förstapersonsskjutare. Jag ser också fram emot att njuta av det episka actionäventyret tillsammans med mina vänner – och det återstår att se om jag vågar ge mig på det oförlåtande ”realistic-läget” där spelaren dör vid en enda träff.
X PLAY! ZINE 