Under veckan har min tid fullkomligt ätits upp av Until Dawn och Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Som ni kan läsa i recensionen underhöll Until Dawn mig rejält, och stämningen var något av det starkaste jag upplevt på länge.
Jag fastnade också för inledningen i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, men om sanningen ska fram hade jag lite svårt för den öppna världen som sen presenterades. Inte för att ogillar genren, utanför att serien alltid har kretsat kring en tung handling och en stark röd tråd. Jag fick istället smyga omkring ensam i ett stort och sandigt Afghanistan samtidigt som jag hellre ville ta del av vad som försiggick bakom kulisserna.
Sedan började upplägget äta sig in mer och mer, och jag börjar uppskatta de fria valen. Jag kan ta på mig mindre sidouppdrag, som senare visar sig ge mig stora fördelar för hela äventyret. Det jag har lite svårt för är dock att spelmekaniken förespråkar en smygande spelstil där spelaren inte ska döda fienden, utan tillintetgöra soldaterna med strypgrepp och sömnmedel samtidigt som vi låser upp en allt starkare arsenal. Vad ska vi med alla vapen till om man ändå ska smyga? Det blir samma ‘dubbelmoral’ som i Battlefield: Hardlines kampanj, och argumentet ”spela som du vill” faller platt.
Jag tror mycket väl att Metal Gear Solid V: The Phantom Pain kan mynna ut i ett av årets bästa actionäventyr, och förhoppningsvis kan jag njuta mer av äventyret när jag accepterat Hideo Kojimas spel precis som det är.
X PLAY! ZINE 