Aliens: Dark Descent använder sig av Xcom-konceptet samtidigt som vi får skräcken från Aliens-filmerna. Det rör sig i väggarna och de starka, snabba xenomorph-utomjordingarna gör allt för att släcka mina soldaters liv.
Tindalos Interactive är utvecklarna bakom Battlefleet Gothic: Armada-serien – titlarna som utspelar sig i Warhammer 40K-universumet – samt Stellar Impact och nu ger de sig alltså på Aliens-varumärket. Ett mindre team soldater ställs emot ordentliga faror samtidigt som de blir starkare och kan specialisera sig inom olika klasser efter varje uppdrag. Om de överlever de tuffa farorna vill säga, för om någon dör är den karaktären borta för alltid. Men, då kan vi även ta hjälp av laboratoriet för att ta fram ny utrustning och samtidigt passa på att andas en stund.
Jag nämnde ”Xcom-konceptet” i inledningen, men det handlar inte om några turordningsbaserade strider, utan allt sker i princip i realtid. Någon har släppt löst ett gäng xenomorpher på en rymdstation och det tvingar protagonisten Maeko Hayes att aktivera ett vapensystem som skjuter ned ett antal skepp som dragit iväg med de ondska, utomjordiska bestarna. Även Hayes och ett gäng marinkorssoldater blir lidande av detta, och när USS Otago kraschlandar på planeten Lethe upptäcker de att även den är full av blodtörstiga xenomorpher.
När det är dags att bege sig ut på uppdrag får vi styra en hel grupp av soldater. Behändigt för oss konsolspelare är emellertid att vi inte behöver aktivera varje karaktär för sig, utan den artificiella intelligensen avgör vem som ska öppna en dörr, och vilken av karaktärerna som ska svara på mina kommandon. Det fungerar förvånansvärt bra och när det hettar till har vi ett gäng olika specialförmågor att använda oss av, och det är något som verkligen behövs. Vi kan kasta granater och beordra soldaterna att fokusera på vissa vinklar. Kommer fienden för nära kommer exempelvis hagelgeväret väl till pass, och när vi väljer specialförmåga kan vi välja om det går i ‘slowmotion’ (standard) eller låta spelet pausa helt så att vi kan välja i lugn och ro.
Vi kan ge oss ut på blodiga, mörka turer en gång om dagen, och med några dagars mellanrum blir faran ännu större där vi möter på tuffare utmaningar under uppdragen. När jag får en varning om att en hord av fiender är på väg sitter hjärtat i halsgropen, och jag har en kort tid på mig att bygga upp ett tillräckligt starkt försvar. Börjar soldaterna däremot dö kan det vara värt att ge upp dagens utflykt och bege sig tillbaka till basen. Detsamma gäller om de blir för stressade och råkar de ut för trauman behöver de hjälp av psykolog för att kunna följa med ut på uppdrag igen. Detsamma gäller för skadade soldater som behöver tid i sjukstugan för att vara stridsdugliga igen.
Aliens: Dark Descent har kanske inte de allra bästa röstskådespeleriet och berättelsen är inte den allra intressantaste, men jag har aldrig varit så rädd i ett realtidsstrategispel tidigare. Det fångar den där skräcken när rörelsedetektorerna börjar pipa och jag ser på minikartan hur fienden närmar sig. Jag undviker strid i högsta möjliga mån, och när jag väl klarat av ett uppdrag och tar mig till den trygga basen känner jag verkligen själv ett lugn och glädje som sprider sig. Jag fick nästan samma känsla som när jag spelade Alien: Isolation vilket är ett väldigt gott betyg – faran närmar sig, måtte jag hålla mig på avstånd.
Aliens: Dark Descent har en tung, mörk atmosfär, och jag uppskattar utmaningen som Tindalos Interactive levererar. Jag har heller aldrig varit med om ett så pass skrämmande realtidsstrategispel – när ett stundande anfall är på ingång, eller när jag förstår att ett gäng tuffa fiender närmar sig, då pumpar adrenalinet ordentligt och det är då Aliens: Dark Descent är som allra bäst.
Betyg: 8 av 10
Testat till PlayStation 5
Finns även till:
PS4
Xbox Series X/S
Xbox One
PC
X PLAY! ZINE 