Sony stod för ett riktigt överraskningssläpp när God of War Sons of Sparta lanserades i samband med deras State of Play. Det rör sig om en metroidvania i 2D där vi får en mix av nostalgi och nutid där Santa Monica Studio och Mega Cat Studios samarbetat för att ge oss ett äventyr som kretsar kring Kratos unga år i Sparta.
Santa Monica-studion behöver knappast någon närmare presentation, men Mega Cat Studios har släppt nya spel till klassiska retrokonsoler som Nintendo 8-bitars och Sega Mega Drive och det är ett samarbete som har mynnat ut i något riktigt bra – där nostalgi och . Kratos har gått den hårda Sparta-skolan och kämpar för att nå höga höjder inom armén, men tillsammans med hans yngre bror Deimos ger de sig ut för att leta efter en ung kadett som försvunnit – och det visar sig att Kratos hårda träning har gett resultat.
Det är en sprudlande 2D-grafik vi bjuds på, med bakgrunder som verkligen får världen att komma till liv. Jag myser verkligen med animationer av människor i bakgrunden som pysslar med dagens bestyr och mina tankar förs till det klassiska peka-och-klicka-äventyret Broken Sword när jag ser hur de rör sig. Jag tycker att God of War Sons of Sparta är ett snyggt spel. Designen för Kratos och Deimos må vara något spartansk (‘pun intended’), lite anonym, men allt annat får fantasin att flöda.
God of War Sons of Sparta utspelar sig förstås innan Kratos blev en gud vilket gör att vi inte har samma möjligheter i strid som i de tidigare spelen. Givetvis gör också 2D-perspektivet sitt, och vi får en actionplattformare som blandar det nya med nostalgi. Vi har emellertid ett spjut och en sköld som vi kan uppgradera och bland annat förse det långa vapnet med olika sorters spjutspetsar som exempelvis gör det möjligt att attackera fienden med olika element – så som is som gör fiender långsamma. Striderna bjuder på en hel del variation, där vi lär oss fiendernas attackmönster och kan både kasta oss undan och parera fiendernas attacker. Båda metoderna fungerar väl, så är du inte vän med vältajmade pareringar så är givetvis den så kallade ”dodgen” att föredra, men en lyckad parering får fienden paralyserad en liten stund. Bosstriderna är emellertid spelets höjdpunkt när det kommer till bataljerna där vi ofta får fundera på det bästa tillvägagångssättet, och de bjuder på både episka bataljer som känns fräscha och i tiden, och även ingredienser som får retrohjärtat att bulta ordentligt.
Det vore förstås inte någon metroidvania om det inte fanns hemligheter att återvända till eller förmågor som låser upp nya vägar på platser vi tidigare besökt. Kartan är väldetaljerad, och vi kan betala i blodklot – något som i stort fungerar som både erfarenhetspoäng och spelets mest framträdande valuta – för att låsa upp information var vi hittar vissa typer av viktigare hemligheter runt om i världen. Det är en fröjd att försöka lösa pussel och problematik för att ta sig fram till hemligheter som olivträd vilket ger oss en utmaning där vi ställs mot en kombination av alla möjliga fiender. Lyckas vi klara av bataljen får vi möjlighet att ta oss till ett av ett gäng olika tempel för att uppgradera olika attribut som hälso- eller magimätaren som gör livet i världen något lättare.
Det finns förstås betydligt fler hemligheter än så, sidosysslor som håller upp vårt intresse ett bra tag och när jag klockade in på ungefär 27 timmar (enligt den interna tidtagningen på PlayStation 5) hade jag fortfarande inte hittat allt, långt ifrån. Tillsammans med alla uppgraderingar – så som ett förbättrat vapen, sköld och andra möjliga redskap – ett färdighetsträd som ger oss fina möjligheter att bli mer stridstdugliga och alla hemligheter som var en ren fröjd att leta reda på, så går det att bli riktigt stark. Nästan som den gud som Kratos blir senare i livet. Det gör förstås att jag fick en ganska behaglig resa genom stora delar av spelet, det var få sekvenser där jag fastnade på grund av utmaningen – vilket förstås kan ses som både något positivt och negativt beroende på spelsmak. Personligen tyckte jag att det gav upplevelsen ett fint flyt, där jag inte behövde lägga fem, sex försök på varje svårare fight.
Jag stötte på några grafiska buggar och upplevde att bilduppdateringen kunde gå ned några sekunder ibland efter att jag tog mig från ett område till ett annat, men trots att God of War Sons of Sparta inte förser genren med några stora nyheter, så njöt jag verkligen av min tid med Kratos färska äventyr. Det har verkligen något innerligt, en berättelse som bjuder på spänning och dialoger försedda med riktigt duktiga röstskådespelare som verkligen får fram det som sägs. Det finns mycket som jag skulle vilja berätta om, men som av spoilermässiga skäl bör upplevas på egen hand. Så som alla fina förmågor som vi får tillgång till under äventyrets gång, användandet av en viss kontrollspecifik funktion, och spelmässiga bitar – varav flera där jag verkligen log över hela ansiktet och andra speciella ögonblick.
Kratos metroidvania-äventyr återuppfinner inte hjulet på nytt, men under tiden med metroidvania-äventyret funderade jag på vad jag skulle göra härnäst även när jag inte spelade och jag längtade verkligen efter nästa spelsession. Det har något innerligt kring berättelsen och den värld där det hela utspelar sig. God of War Sons of Sparta kom verkligen som en överraskning och lämnar efter sig en väldigt god eftersmak.
Betyg: 8 av 10
Testat till PlayStation 5
X PLAY! ZINE 