Dragon Quest har alltid varit en serie som håller sig fast i JRPG-genrens allra klassiska rötter och de gör det också på ett fantastiskt sätt. Med Dragon Quest III HD-2D Remake fick vi ett spel som använde sig av Square Enix snygga, moderna tolkning av en klassisk grafisk stil och det påminner starkt om en mix av grafik från PlayStation 1-eran, Super Nintendo och Sega Mega Drive samtidigt som det har ett modernt skimmer över sig. Detta fortsätter förstås även i Dragon Quest I & II HD-2D Remake där vi får hela två klassiska spel i modern tappning.
Varför gjordes då seriens tredje spel om innan föregångarna? Det kan tyckas konstigt, men sanningen är den att i ren kronologisk ordning så utspelade det sig före händelserna i de två första delarna. Underjordens härskare är besegrad, och allt kan tros vara frid och fröjd för människorna, men så är förstås inte fallet – vi ställs givetvis inför nya hot. I seriens första del har istället Drakherren vaknat till liv och hans stora armé av monster sprider sig över världen och har tagit kungarikets prinsessa tillfånga. Då kliver vi som spelare i skorna på en ättling till Erdrick – som förstås var protagonisten i seriens tredje del – för att rädda världen från all ondska.
Berättelsen är förstås simpel på ett härligt sätt, de skapar inte en massa intriger och drama runt om själva huvudmålet, även om karaktärernas personlighet kommer fram på ett bra sätt – speciellt i de sekvenser där vi får lyssna till riktigt bra röstskådespeleri. Vi får bege oss ut i en oerhört vacker värld och äventyra på egen hand – och remaken av originalet är inte alls så lång som vi förväntar oss att JRPG-spel är idag. Det tar runt tio timmar att klara av det första spelet, även om de lagt till några sekvenser som inte fanns med i originalet. Här rör vi oss över en klassisk världskarta där ‘random encounters’ drar igång efter några steg – och jag som gillar ”grind” i japanska rollspel har absolut inte något emot det, men jag har förståelse för att det kan störa andra. Det ger mig emellertid möjlighet att få både erfarenhetspoäng och guld som jag kan använda till att handla i alla butiker i byarna, och när jag går upp i nivå stärks min karaktär ordentligt samtidigt som jag får tillgång till nya förmågor. Och det behövs verkligen, för det är med en stor dos utmaning som jag går över slätter och genom dunkla grottor.
Striderna är verkligen av det enklare slaget, där vi inte ser huvudkaktären utan bara fienderna framför oss när attacker och förmågor används. Till en början föredrar jag en piska som kan träffa flera fiendesamlingar på en och samma gång, speciellt då jag gärna sparar på manan som annars tar slut rätt fort, då striderna blir många. Lyckligtvis går det också att snabba på hastigheterna i striderna – och spelet är fullt av dessa quality-of-life-förbättringar. Vi kan exempelvis välja att se vart vi ska ta oss, något som annars kan vara rätt ologiskt, och vi har också ett antal olika svårighetsgrader att välja mellan.
Det ger mig verkligen känslan av att gå ut på äventyr och jag hittar grottor som jag tar mig igenom även om berättelsen pekar åt ett annat håll, jag spöar bossar och besöker byar för att handla bättre utrustning och prylar som gör mitt äventyr enklare. För även om själva konceptet är tydligt och av det mer avskalade slaget så är det med relativt stor utmaning som jag äventyrar loss i spelvärlden. Det belönar mig när jag letar efter kistor som innehåller allt från bättre utrustning och vapen till matnyttiga saker som kan konsumeras, eller varför inte en helt ny förmåga som uppenbarar sig i form av en skriftrulle?
När det handlar om Dragon Quest II-remaken vill jag förstås inte spoila berättelsen från ettan, men Erdricks ättlingar har format tre stycken kungariken som lever i fred. Det ändras förstås när monster invaderar och sätter skräck i världen. Här samlas emellertid Erdricks nedåtstigande släktträd för att återigen ge sig ut för att rädda världen, och vi måste använda oss av legendariska artefakter för att lyckas. Där originalet bara bjöd på en protagonist så har vi fyra stycken hjältar att stifta bekantskap med i uppföljaren där Midenhalls prins agerar huvudkaraktär. Här får vi också en djupare berättelse än i originalet – där exempelvis prinsessan av Moonbroke är helt förstörd efter invasionen av hennes hem. Däremot är det verkligen en berättelse som baserar sig på det onda och det goda – där vi inte får mycket till förklaring till varför saker och ting händer.
Den spelmässiga premissen fungerar i mångt och mycket som i originalremaken, men då vi har upp till fyra karaktärer att basa över får vi förstås en större variation i striderna. Vi kan förstås gå den mer automatiserade vägen – där exempelvis en får agera helare utan att vi själva trycker in kommandot varje gång, medan andra fokuserar på att göra skada på fienden.
Vi får också tillgång till en båt i Dragon Quest II-remaken där vi också får möjligheten att ta oss ned under vattnet för att hitta en hel värld av hemligheter. Denna möjlighet – att ta oss ned under vattenytan – fanns inte i originalet och är ett trevligt tillskott till ett spel som verkligen doftar äventyr. Jag gillar verkligen att ta mig dit som inte huvudmålet och den röda tråden pekar, utan upptäcka och utforska allt annat.
Det märks att Dragon Quest II är en betydligt större och matigare spelupplevelse. Även om det inte innehåller några regelrätta pussel så är det inte lika lätt att hitta rätt i de labyrintliknande grottorna, och det tar runt 20 timmar att nå slutet. Tillsammans har vi alltså knappt 30 timmars ren och skär, klassisk JRPG-glädje att spela igenom, och det känns verkligen som ett nostalgiskt äventyr rakt igenom de båda äventyren och den fantastiska musiken lyfter verkligen hela spelupplevelsen tillsammans med den snygga pixliga grafiken.
Betyg: 9 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
Nintendo Switch 2
Nintendo Switch
PC
X PLAY! ZINE 