Norman Reedus återvänder för att återigen gestalta Sam Porter Bridges i denna kraftfulla uppföljare av Hideo Kojimas stortitel. Death Stranding 2: On the Beach levererar en mörk värld där hela mänsklighetens existens står på spel och det hela mynnar ut i en otroligt storslagen upplevelse.
Death Stranding 2: On the Beach tar vid elva månader efter händelserna i originalet, och Sam har lämnat livet som kurir bakom sig. Utan att gå in på spoilerminerat vatten – för de som inte har tagit sig igenom seriens första spel ännu – så svänger vår protagonists väg åt ett annat håll än han själv hade stakat ut för sig och han ger sig ut med Downbridge – en ny organisation ledd av ingen annan än Fragile – för att koppla samman Australien och Mexiko till chiral-nätverket.
Det sistnämnda är förstås viktigare än någonsin där människorna isolerar sig från den mörka och livsfarliga omgivningen. Kurirerna har en livsviktig uppgift: att föra material, prylar och djur över landskap som är allt annat än gästvänlig. Originalet kom inte allt för sällan att kallas för en ”gångsimulator” – och visst får vi använda stegar och fästa rep vid höga avsatser där vi kan hala oss ned för dess tuffa terräng. Samtidigt ska vi förstås balansera den tunga packningen – som innehåller allt från vapen till prylar som vi kan använda för att exempelvis placera ut laddstolpar, avsatser där vi kan hoppa ifrån utan att ta någon skada vid landning och förstås alla paket som skall levereras. Men snart får vi tillgång till eldrivna fordon som kan förses med allt från vapen till extra batterikraft och en hake som automatiskt skjuts iväg för att plocka upp prylar utan att vi behöver kliva av våra fordon. Visst kan vi behöva lämna vårt stora lastfordon för att ta oss över bergskanter och dylikt – men allt handlar om vårt vägval. Ska vi välja den enklare vägen runt svårigheterna, eller den kortaste där vi stöter på mängder av hinder? Ska vi bidra till samhällets infrastruktur och använda material för att bygga vägar, bygga enskensbanor – så kallade ‘monorails’ – eller ska vi bara dra nytta av allt som andra kurirer har åstadkommit i spelvärlden genom de härliga onlinefunktionerna?
Världen är mörk där Beached Things – kallade BTs – kravlar och simmar i ett mörkt hav av kära. Fiendevariationen är väldigt god där vissa varelser kämpar för att dra ned oss i detta mörka hav som plötsligt börjar breda ut sig under våra fötter, och vi har stora kraftfulla fiender som kan mynna ut i något som kan liknas vid rejäla bosstrider trots att vi lika gärna skulle ha kunnat undvika detta om vi tog en annan väg. Lyckligtvis har vi en arsenal av alla möjliga vapen som blir bredare ju mer vi hjälper de olika överlevarna – och alla har olika prylar att erbjuda varje gång vi fyller en av fem stjärnor genom att leverera paket och ta på oss något av deras olika uppdrag. Adrenalinet går verkligen upp där hela världen deformeras till följd av den tjära som täcker marken och jag får ta skydd bakom vraken av stenbyggnader, balanserar packningen och använder raketkastare, blodsgranater, prickskyttegevär och alla möjliga prylar där fantasin verkligen har flödat hos Hideo Kojima och de andra utvecklarna hos Kojima Productions.
Berättelsen är djup och fokuserar både på att knyta igen trådarna för karaktärer från originalet, men vi blir också introducerade för helt nya karaktärer. Förutom att Norman Reedus spelar den sargade Sam, Léa Seydoux axlar rollen som Fragile och Guillermo Del Toro står för rollen som Deadman, så hittar vi Tomorrow som spelas av Elle Fanning och Shioli Kutsuna spelar Rainy. Förutom de tidigare personligheterna som vi lärde känna i Death Stranding så är både Tomorrow och Rainy två helt fantastiska karaktärer där den förstnämndas förflutna porlar i rejäl mystik. Det finns så många sekvenser som jag skulle vilja berätta om, men det är händelser som måste få upplevas på egen hand, men blandningen av det nästan skräckspelsmörka och blodigt seriösa mixas och toppas med det där galna japanska som är så fantastiskt. Den cinematiska upplevelsen är verkligen just det – en upplevelse som suger in mig i världen och får mig att vilja veta mer och det döljer sig hemligheter runt varje hörn. En av alla kraftfulla sekvenser spelades exempelvis upp som av en händelse – långt bort från den röda tråden – och vi har spelsekvenser som ligger där och väntar på att bli hittade som vände upp och ned på de härliga gameplayet. Vi tvingas inte till att göra alla sidosysslor – men världen lockar mig till att upptäcka mer och jag blir så rikligt belönad av att ta mig bort från den röda tråden.
Det är den absolut galnaste spelupplevelsen jag varit med om i år, och en av de allra bästa – snudd på det bästa av årets hittills släppta spel. Jag vet aldrig var det stundande uppdraget tar mig, och blir ordentligt överraskad gång på gång av den helt fantastiskt mörka berättelsen och spelmomenten som blandar allt från att fundera ut hur jag tar mig genom en viss terräng med ett stort fordon till bosstrider som alltid lämnar mig med en helt fantastisk känsla. Mina tankar kring striden stannar kvar, oavsett om det är människor eller stora Beach Things som jag har mött och då har jag inte ens nämnt den fantastiska musiken som skapats av Woodkid den svenska låtskrivaren Ludvig Forssell. Vid vissa tillfällen är musiken dynamisk och förändras utefter vad som händer spelaren, och vid andra är det bitterljuva låtar som förgyller min resa genom denna mörka värld.
Vi har exempelvis en musikspelare som vi kan fylla med låtar som vi fått höra genom spelets gång, och de ger verkligen upplevelsen en speciell känsla när jag navigerar genom de varierade landskapen. Det hände ofta att jag tog mindre omvägar för att hålla mig inom chiral-nätverket då musiken stoppas när vi lämnar det, eller då det är fiender i närheten.
Death Stradning 2: On the Beach har fantastiska strider där den innovativa arsenalen ger mig en mängd olika tillvägagångssätt oavsett om jag vill smyga mig på fienden eller använda det stora artilleriet, och situationerna jag ställs inför är oerhört episka. Karaktärsgalleriet är djupt där personligheterna verkligen har flera lager och det hela är så härligt mörkt och tillskruvat på ett fantastiskt japanskt sätt. Mystiken ligger verkligen tät och jag vet aldrig vad som väntade mig härnäst – en skräckblandad förtjusning sprider sig mest hela tiden och det är svårt att inte älska det fantastiska actionäventyr som Kojima Productions levererar.
Death Stranding 2: On the Beach är en oerhört stark kandidat till årets bästa spel.
Betyg: 10 av 10
Testat till PS5
Death Stradning 2: On the Beach utvecklades av Kojima Productions.
X PLAY! ZINE 