Undertecknad har spelat Ubisofts storslagna och maffiga äventyr Assassin’s Creed Shadows som utspelar sig i det feodala Japan. En tung och blodig introduktion sätter tonen för hela äventyret – där vi inte bara har en utan två spännande protagonister.
Det som slår mig först är hur pass mycket kärlek Ubisoft Montreal har lagt på huvudpersonerna, och det ger så otroligt mycket för hela upplevelsen. Shinobin Fujibayashi Naoe är sargad av sitt förflutna – hennes far blir brutalt mördad och hon har fått uppleva saker som ingen levande varelse ska behöva gå igenom. Detta påverkar henne givetvis, och att få vara med på hennes personliga resa – som är allt från bitterljuv till brutal och blodig – till att vi får lära känna henne på ett varmare plan.
Dessutom korsar Naoes vägar med den afrikanska slaven som snart agerar under namnet Yasuke. Han har färdats på ett skepp tillsammans med portugiser, och hamnar snart framför den ökända krigsherren Oda Nobunaga. Han ser något i denne man och förmedlar sin ideologi för Yasuke som blir hans högra hand. På varsin sida av en konflikt, som mynnar ut i en ren massaker – trots detta sluter sig Naoe och Yasuke samman för att förgöra dem som mördade shinobins far.
Världsbygget är smått enormt där vi tar oss till städer, byar och berg fyllt av snårig skog. Längs vägen, där vi rör oss mot nästa måltavla, kryllar det såklart av extra saker att ta oss ann. Som möjligheten att följa Naoes ”historia” – där vi får göra uppdrag som utspelar sig i ett tidigare skede. Dessa ger tyngd åt berättelsen och känns verkligen som välplanerade och spännande huvuduppdrag. Sedan har vi förstås en uppsjö av ärenden för ”completionisten” – så som försvunna boksidor att hitta vid tempel, träffsäkerhet med pilbågen från hästryggen och Kata där vi ska följa en sorts QTE-mönster.
När jag börjar min resa ser uppdragsfliken relativt överskådlig ut, men ju mer jag nystar, ju fler områden jag tar mig till, desto mer fylls den på. Vi har mängder och åter mängder av måltavlor att mörda av lika många anledningar, och det finurliga med Assassin’s Creed Shadows är att vi har två helt olika tillvägagångssätt at göra detta på. Ska vi smyga i det dolda med shinobin Naoe eller strida med den starke Yasuke som hugger huvudena av sina fiender öga mot öga? Personligen gör jag Naoe till ”min” huvudprotagonist, och spelar främst som samurajen endast de gånger det behövs. Att ta mig upp obemärkt på hustak, kasta en kniv i skallen på inte ont anade fiender, är en härlig känsla. Likaså när jag smidigt tar mig ned bakom fiender, lönnmördar två personer samtidigt – efter att jag låst upp möjligheten i färdighetsträdet – och sedan gömmer mig och väntar på vakten som precis upptäcker de döda kropparna som får agera lockbete. Oavsett om det är en måltavla eller inte så ligger det en spänning i att jag har mer att förlora om jag blir upptäckt, även om jag njutit av att spela med den ”tankige” Yasuke också.
De båda protagonisterna har goda saker att tillföra, och framförallt gillar jag mixen av variation som de erbjuder. När jag får välja spelbar karaktär faller valet oftast på Naoe för att hon är så otroligt mycket smidagare, tar sig snabbare framåt, och att jag helt enkelt föredrar stealth-upplägget framför rå, brutal styrka. Hon är inte heller någon duvunge när det kommer till duster öga mot öga, och precis som med yasuke så kan vi parera slag för att göra fienden smått handlingsförlamad för en stund, likaså när vi lyckas kasta oss undan ett anfall – som inte går att blockera – i precis rätt ögonblick.
På förhand har många jämfört upplevelsen med Ghost of Tsushima – en inte helt rättvis jämförelse. Där Sucker Punch äventyr mer är ett äventyr som kan liknas vid konst och ren poesi så är Assassin’s Creed Shadows mera rått och kanske också mer förankrat i verkligheten – även om såklart märks tydligt att Ubisoft inte har några ambitioner att hålla sig till den verkliga historien om händelserna i 1500-talets feodala Japan. När jag rider fram på hästryggen och närmar mig ett staket förväntar jag mig ett graciöst hopp över det, men hästen bara vräker sig igenom staketet och jag brister ut i ett litet skratt. Detsamma gäller de märkliga buggar jag råkat ut för, som när jag ser en hund glida fram vid kajen och stelt glider vidare över kanten och försvinner ned i vattnet. Jag har också lönnmördat fiender som inte dör, utan som återuppstår och jag tvingas lönnmörda de upp till ett par gånger till för att de ska dö och några gånger har jag fastnat utan att något synligt objekt är i vägen. På vissa sätt är Assassin’s Creed Shadows oerhört polerat, som vissa sekvenser som är helt bedårande vackra – och på andra ställen är det en oslipad diamant.
Vi har också en basby som vi kan bygga upp och fylla med alla möjliga medhjälpare. Här bygger jag allt från en plats där jag kan träna upp folk som vi kan kalla på mitt under strid – eller när vi försöker röra oss fram obemärkt – till en smedja som blir oerhört viktig. Överallt i världen hittar vi utrustning och vapen. När vi beger oss in på ett område där vi inte är välkomna, och således blir attackerade om vi blir upptäckta, så kryllar det ofta av kistor med saker som vi kan använda oss av. Det är dock ett överflöd av prylar, och när vi har hittat legendarisk och episk utrustning vill vi knappast byta ut det mot något ovanligt eller vanligt föremål eftersom att vi hela tiden kan gå till smeden och uppgradera dem till den level som karaktärerna besitter (båda levlas samtidigt, oavsett vem vi spelar som).
Olika uppdrag har en viss level presenterad som vi bör ha uppnått för att utföra dem, och karaktärernas basparametrar stiger när vi går upp en nivå. Den stora japanska spelvärlden är också indelad i olika områden, där alla har sin nivå som vi bör ha uppnått innan vi äntrar deras marker – men den lägsta nivån följer alltid våra protagonisters level. Det är något jag inte brukar uppskatta i rollspelssammanhang. Det finns en tjusning i att möta ett sjukt svårt motstånd som inte klaras av – för att sedan återvända starkare och ta sig igenom uppgiften. Men här fungerar det riktigt fint, och istället bygger man ut sina förmågor i det färdighetsträd som finns för respektive karaktär. Det är ett gediget sådant, utan att på något sätt vara förbryllande som det kan vara i vissa spel. Jag lär mig dessutom nya förmågor i en lagom takt, så att jag hinner lära mig att utnyttja dem innan det är dags för att lära sig något nytt.
Assassin’s Creed Shadows är ett väldigt beroendeframkallande spel i positiv bemärkelse, och det är verkligen en helgjuten spelupplevelse som jag med enkelhet har lagt ned mängder och åter mängder av timmar på utan att tröttna det minsta. Berättelsen är spännande och den vackra spelvärlden – som är fylld av brutalitet och ondska – förgyller verkligen. Visst har jag svurit åt att ta mig fram över berg som är så tätbevuxna att det inte går att se vad som kommer härnäst, där jag fastnat och undrat varför de knappt ska gå att ta sig fram. Men den är också otroligt välfylld med saker att göra, och jag har verkligen trivts i sällskap med Naoe och Yasuke där Ubisoft satsat på att göra en bra berättelse istället för att hålla hårt i historieboken.
Betyg: 9 av 10
Testat till PS5
Släpps (20 mars) även till:
Xbox Series X/S
PC
Assassin’s Creed Shadows utvecklades av Ubisoft.
X PLAY! ZINE 