Även om jag verkligen älskade Blasphemeus 2 och ett antal metroidvanias som blandade in soulslike-formulan så känns det som en frisk fläkt att spela ett Metroidvania som är just ett metroidvania. Ett äventyr som inte är blodigt svårt, där fokus ligger på utforskning.
Vi gör det i riktigt härligt pixliga miljöer. Vi springer fram genom platser där pixellöv fyller luften, och huvudkaraktären Kalis pixliga hår fladdrar i luften. Det är snyggt i sin enkelhet, och vi bjuds på ett äventyr som kretsar kring flera gudar där protagonisten är ute efter hämnd.
Vi letar efter hemligheter som utökar våran livmätare som gestaltas som klassiska röda hjärtan, plattformshoppar förbi faror som droppande gift och lurar spökfiender att slå på spakar som öppnar upp stängda portar i ett dark fantasy-äventyr där den urfattiga befolkningen lockas av guden Avrice, även kallad God of Gold, som dock förvandlar sina följare till Golden Shadows – skuggfiender som vi nu får slåss emot. Stridssystemet är tämligen simpelt, men vi kan slå uppåt – något som irriterat mig ordentligt att jag inte kunnat slå rakt upp. En enkel mekanik som jag ändå är glad över att den finns här.
Vi börjar dock inte med någon dash-funktion, och det känns som ett dåligt val att låsa den till färdighetsträdet där vi tillber en gud. Vid vissa gudsstatyer kan vi välja mellan att tillbe ljusets gud, eller mörkrets härskare Avrice – God of Gold. Beroende på vilken av dem vi väljer så låser vi upp mer av ljusets eller det ondsinta guldets färdigheter – ska vi sjunka så lågt för att tillbe mörkret och få tillgång till starka förmågor, eller gå ljusets väg?
Det är dock lite för simpelt. Visst blir det svårt på den normala svårighetsgraden även om jag gillar att vi bara får starta om i rummet vi är på om vi skulle dö. Bosstriderna i metroidvaniaspel brukar vara något av den extra kryddan på moset, men under min första bossfight blev jag extremt besviken och det var inte speciellt kul även om jag fick en ny förmåga efteråt som gjorde att jag kunde ta mig till nya platser på kartan. Och visst visar kartan precis alla platser jag varit på, men vi kan inte markera själva om vi ser en lurande skatt, eller sätta ut markörer som gör att vi kommer ihåg hur platsen såg ut och det är inte heller något som sker automatiskt. När jag till och med kunde ta skärmdumpar och placera ut på kartan i fantastiska Prince of Persia: The Lost Crown (läs gärna recensionen) för att påminna mig om platser som exempelvis krävde en ny förmåga så behöver jag göra onödigt mycket ‘backtracking’ för att ta reda på vilka nya platser jag kan ta mig till när jag fått en ny förmåga.
Noreya: The Gold Project kretsar också kring sju kraftfulla väsen, men jag vet inte riktigt om storyn är rörig, eller om den var så pass ointressant att mina tankar fördes till annat håll. Allt skriker godkänt, inte mer, inte värre. Det är skoj för stunden, men lockar mig inte till all den utforskning som spelet försöker få mig till att göra. Visst innehåller det en och annan intressant ingrediens, som att fiender kan göra mig närsynt, och en stor maskliknande varelse med sylvassa tänder som kommer och tuggar sönder hela banan samtidigt. Det är dock lite för limiterat, med fem biomer var av en som tar upp en alldeles för stor bit av kakan.
Noreya: The Gold Project levererar en godkänd metroidvania-upplevelse – varken mer eller mindre.
Betyg: 5 av 10
Testat till PC
Kommer senare till:
PS5
PS4
Xbox Series X/S
Xbox One
Noreya: The Gold Project utvecklas av Dreamirl.
X PLAY! ZINE 