Recension: Project Zero – Mask of the Lunar Eclipse

Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse är det fjärde spelet i skräckspelsserien som har skrämt oss ordentligt där vi bara har en kamera som vapen. I och med denna remaster (originalet släpptes i Japan under 2008 till Wii) så är det första gången som spelet lokaliserats och släpps i väst, och det är riktigt kul att det äntligen kommer hit – särskilt med tanke på att det är betydligt läskigare än uppföljaren Project Zero: Maiden of Black Water som remastrades under 2021.

Berättelsen kretsar kring den mystiska ön Rogetsu Island och här växte en grupp tjejer upp under 70-talet. De minns endast händelserna som osammanhängande diabilder och Ruka Minazuki och Misaki Aso har blivit rådda att aldrig återvända, men de är fast beslutna – av olika anledningar – att ta sig ut till ön änne en gång. De skulle nog ha lyssnat – för Rogetsu Island är inte någon trevlig plats.

Mycket av händelserna utspelar sig på ett sanatorium, med mörka slitna korridorer, rum och operationssalar som ser ut att ha fokuserat på lobotomi. Vi får göra diverse klassiska skräckspelspussel och vad har vi då för vapen? Jo, riktigt gamla kameror med speciella krafter såklart. De används som vapen för att ta ut de gastar som fyller detta ställe och det blir snart klart att det utförts kraftiga, ockulta ritualer på denna plats. Med hjälp av kamerorna ska vi hålla fienderna i siktet under en viss tid för att kunna ta en riktigt kraftfull bild som gör mycket skada, men det är inte alltid så lätt då speciellt de svårare fienderna rör på sig ordentligt. Ibland är de flera stycken, och det kan bli riktigt svårt att få både barn – som är korta – och långa, vuxna med på bild samtidigt. Lyckas vi fånga fienden på bild när de gör en attack utför vi en så kallad ‘Fatal Frame’ som gör betydligt mer skada och vi kan följa upp med flera stycken på rad om vi är duktiga.

Vi hittar även olika linser som har olika egenskaper, vissa gör mer skada och andra knuffar bort fienden. Vi kan uppgradera både kameror och dessa linser och vi får också spirit-poäng när vi fotar någon vålnad både i strid och utanför. Vi kan få se glimtar av händelser som skett på sanatoriet, där någon vålnad rör sig fram längs korridorerna eller sitter i en rullstol.

Vad är det då som gör Mask of Lunar Eclipse betydligt läskigare än Maiden of Black Water? Jag vet inte om ni minns när jag recenserade det under 2021, men i det skräckäventyret fanns det inte någon riklig utmaning, man kunde knappt dö även om man försökte. Här gör fienderna ordentligt med skada och det gäller att alltid ha med sig gott om liv – som kan köpas vid olika sparpunkter.

Vi får spela som tre olika karaktärer som alla är där av olika anledningar, jag kommer inte att gå in på varför, det spolar och förstör, men förutom tjejerna som växte upp på ön så får vi också spela som privatdetektiven Choshiro Kirishima och han har inte någon kamera, utan attackerar med sin ficklampa. Han har absolut varit den som varit lättast att spela med, det känns som att ficklampan är någon form av hagelbössa som täcker en stor del av skärmen men också gör sjukt mycket skada. Det känns som ett välkommet grepp och gör det hela mer varierande.

Stämningen är tryckande hela tiden, och det händer alltid något – både små och stora saker – som får mig att vara på tårna. Berättelsen nystas upp av filmsekvenser som till en början kan kännas lika osammanhängande som Rukas och de andra tjejernas minne, men med hjälp av dem och en massa, då menar jag massa, dagboksanteckningar och dylikt som går att hitta överallt, så blir det hela klart med tiden. Jag läser absolut inte alla anteckningar jag hittar, men jag läser det som känns spännande och intressant, eller så skummar jag igenom det. För berättelsen är spännande, och vid någon tidpunkt kändes det lite långrandigt innan det hela tog en ordentlig fart igen – och då kunde jag luta mig mot att jag ville veta mer om hemligheterna på ön.

Det har en oerhört ‘tankig’ kontroll, och att styra karaktärerna är som att styra stela kylskåp. När de ska springa är det som att de lunkar fram, vilket gör att det inte känns helt oläskigt när man möter någon fiende man försöker springa ifrån med skräcken i halsgropen. Lyckligtvis kan man skruva upp kontrollens hastighet och det är något man gärna vill göra när man har kameran framme. Fienderna försvinner ofta genom väggar och kommer tillbaka både bakom och bredvid spelaren, och då vill man gärna vara med snabbt.

Mellan striderna letar jag efter prylar med ficklampan, och även det är riktigt ‘tankigt’ och stelt. För mig ger ändå en tankig kontroll något jag uppskattar i ett skräckspel som detta – jag vill inte känna mig som Kratos i God of War, utan rätt försvarslös, annars är det svårt att bli rädd. En annan aspekt som gör mig ännu räddare än den skräckfyllda miljön och den osmidiga kontrollen är den fantastiska ljudbilden. Vi hör skrik och riktigt ruskiga ljud när vi stöter på vålnader och annat otyg som försöker ta vårt liv. Vissa rum är dessutom extra obehagliga för att de också fylls upp av riktigt läskig musik och ett ljud som får det att krypa i kroppen.

Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse är ett riktigt läskigt spel, och det känns som ett klassiskt skräckspel från förr – med alla de plus och nackdelar de kommer med. Det känns inte som något högbudgetspel, vissa filmsekvenser rullar lite för många gånger om och om igen, och det hade gärna fått vara mer variation i designvalen. Men de har lyckats med en spännande, läskig berättelse som lyfts upp av en riktigt skrämmande stämning.

Betyg: 7/10

Testat till PS5

Finns även till:
PS4
Nintendo Switch
Xbox Series X/S
Xbox One
PC