Jag spelade Road 96 när det släpptes till PlayStation 5 i fjol, och det hade hamnat högt upp på min Game of the Year-lista om det inte vore så att äventyret lanserades till Nintendo Switch och PC året innan. Det handlade om ett dystopiskt Nordamerika som styrdes av diktatorn Tyrak där ungdomar flydde längs vägarna på Road 96 – en fiktiv tolkning av verklighetens Route 66 – för att ta sig över gränsen. Det var förstås inte någon ofarlig resa, och farligheter lurade på vägen där våra val påverkade både berättelsen och ett antal olika ungdomars livsöden. I den nysläppta prologen Road 96: Mile 0 förändras det spelmässiga upplägget, och vi får följa två karaktärer som får betydligt större fokus – Zoe som vi stöter på i originalet och Kaito som är helt ny för serien.
De båda huvudkaraktärerna är vänner, men på olika sidor av av diktatorväldet. Zoe är dotter till presidentkandidatens oljeminister och lever gott i de fina kvarteren i staden White Sands medan Kaito bor i arbetarkvarteren. Det sistnämnda låter förstås inte alls dåligt, men i denna fiktiva verklighet innebär det att leva ett hårt ansatt liv och bo i en allt annat än lyxig, betongbetonad källarvåning. Genom dialogval får vi välja om Zoe ska ifrågasätta Tyrak och följa Kaitos revolutionära väg, eller om båda drar sig åt det andar hållet. Berättelsen är dock svartvit, och det är tydligt att det mer handlar om att vara ond eller god istället för att det rör sig om en gråskala där man kan se ljusa aspekter ur båda riktningarna.
En ny aspekt med prologen är att vi får spela psykedeliska rail-plattformssekvenser under delar av kapitlen, och de påminner en hel del om rail-åkandet från Sonic-spelen. Här åker Zoe rullskridskor och Kaito rullar fram och grindar på sin skateboard samtidigt som vi hoppar och duckar för att undvika hinder. Här möter vi, precis som jag berörde, psykedeliska tolkningar av de händelser och miljöer som vi stöter på i berättelsen, och vi stöter på överdimensionerade människor där vi behöver undvika deras ”attacker” och andra hinder samtidigt som vi samlar på oss poäng. Dessa kan sedan spelas om direkt, eller så kan vi starta upp valfri rail-bana från en meny om vi vill gå efter ett nytt hiscore. Jag stötte dock på en irriterande bugg här där det plötsligt blev omöjligt att både hoppa och ducka vid ett scenario, men då fick jag möjligheten att hoppa förbi sekvensen utan någon påverkan på berättelsen. Dessa scenarion backas också upp av riktigt bra musik – inte minst av ett stycke musik från gruppen The Offspring.
Dialogerna mellan Kaito och Zoe pendlar mellan bra och mer av det pajiga slaget, men lyckligtvis stöter vi på färgstarka karaktärer från originaläventyret där vi exempelvis kan jävlas med reportern Sonya än en gång. Det var flera kära återseenden, och även om det skulle vara lätt att hänga med i storyn även om man inte redan har spelat Route 96 så rekommenderar jag verkligen att spela originalet först och främst. Mile 0 lyser som starkast när spelet påminner oss om den fantastiska resan som Road 96 bjöd oss på, och huvudkaraktärerna lyckas inte fånga in mig på samma sätt som de starka personligheterna gjorde i originalet.
En aspekt som jag verkligen saknar från huvudspelet är att vi inte längre får stå vid vägkanten och lifta, eller ta bussen alternativt en taxi. Där var det alltid ordentligt spännande att se vad som väntade här näst, och i och med att ungdomarna faktiskt kunde få sin resa avslutad på ett eller annat sätt så fanns det också mer att förlora – spänningen var betydligt mer påtaglig. Road 96: Mile 0 är fortfarande en välkommen prolog för oss som älskade originalet, och det var riktigt härligt att få besöka det dystopiska Petria igen, men för att få ut det mesta av äventyret krävs det att vi har minnena från Road 96 med oss.
Betyg 7/10
Testat till PS5
Finns även till:
PS4
Xbox Series X/S
Xbox One
Nintendo Switch
PC
PlayZine 