Sonic Frontiers mixar seriens tidigare plattformsingredienser och mixar det med en öppen, mystisk värld fylld av plattformsgodis vi känner igen från tidigare Sonic-äventyr.
Sonic, Tails och Amy är ute på äventyr och försöker ta reda på varför Chaos-smaragderna har hamnat på Starfall Islands, men när de flyger fram med Tales plan sugs de in i ett maskhål. Vår blåa igelkott lyckas fly och ta sig till en av öarna, men Tails och Amy hamnar i en underlig digital värld.
Vårt mål blir helt enkelt att hitta våra vänner och återföra dem till den verkliga världen igen och vi kan fortfarande prata med vännerna då de projekteras, men visas upp med en och annan visuell störning. För att göra det måste vi undersöka mystiska öar, och till en början känns det otroligt rörigt. Vi ska samla på hjärtan, kugghjul, åka på varenda räcke vi hittar och klättra på gröna väggar som insinuerar att vi kan få fäste på dem. Det känns som om någon bara kastat ut ramper som ger oss en hiskelig Sonic-fart och att navigera på den överproppade kartan vi får framför oss känns ohållbart. Filmsekvenserna avlöser varandra och Amy verkar mest intresserad av att hjälpa några söta små stenvarelser än att komma tillbaka från cyberspace. Men ju mer jag spelar, och allt börjar falla på plats, ju mer underhållande blir det.
Snart kastas jag in i en klassisk Sonic-bana med peppig musik, riktigt härlig design och vi får galet snabb action där vi springer i loopar, åker på ‘rails’, hoppar genom ringar som ger oss ‘boost’ och fullkomligt flyger fram. Jag gillar verkligen flytet när jag gör allt rätt, när jag tajmar knapptryckningar som gör att jag inte misslyckas. Har farten stannat av är det oftast jag som har gjort något fel, eller kameran – för kameran är ofta där och stör tyvärr. Jag spelar om dessa banor flera gånger eftersom att vi har olika mål att nå – som att hitta alla röda stjärnor, slå en viss tid och komma i mål med tillräckligt många ringar. Sedan växlas banorna med de mer moderna varianterna i 3D och den så kallade 2.5D-stilen där vi springer i 2D – men där modellerna fortfarande är i 3D.
Det som tidigare var rörigt ute på världskartan blir solklart efter ett tag. När jag slutar att titta på alla markeringar på kartan och bara rusar fram mot något som tornar upp sig högt upp i skyn kommer upptäckarglädjen och först funderar jag på hur jag egentligen ska göra, men snart hittar jag en avsats som ger mig fart, ett räcke som jag kan ‘grinda’ på eller något annat samtidigt som jag springer i loopar där kameran zoomar ut och vi får se hela den vidsträckta omgivningen och snart är jag uppe. Överallt hittar vi pussel av olika slag – både när det kommer till sidosysslor och huvudberättelsen. Det kan handla om både mindre och större nötter att knäcka även om det aldrig blir för svårt, men ibland får jag stanna upp och tänka en liten stund. Det blir sådär härligt beroendeframkallande – jag ska bara göra det här, och det här och så vidare sedan har timmarna flugit förbi och jag känner riktig spelglädje.
Utefter banan hittar vi också stora titaner – fiender som får mig att tänka på Shadow of the Colossus även om det aldrig blir lika avancerat. Vi behöver hitta lösningen till hur de ska spöas, och använder attacker och flänger runt i sann Sonic-anda där kameran zoomar in och ut och gör att det ofta känns mäktigt och storslaget. De ordentliga bosstriderna är smått fantastiska där vår blåa igelkott blir Super Sonic efter att vi har samlat på oss alla Chaos-smaragder och vi flyger fram i rasande fart samtidigt som vi aktar oss för raketer och annat som fienderna skickar efter oss. Med simpla medel och en förhållandevis enkel kontroll lyckas de ändå att göra upplevelsen mäktig.
Under resans gång hamnar vi i olika biomer – där vi börjar på en ödslig grön plats och sedan får ta oss till en stor öken och ett område som har ett ordentligt vulkantema. Dessa olika världsdelar är stora, men de saknar finesser och detaljer. Det känns väldigt sparsmakat men den ödesmättade musiken gör sitt för att hålla stämningen uppe. Till en början kändes det också underligt att se Sonic och hans serieliknande vänner på platser som gör allt för att se så realistiska ut de bara kan, men efter att ha tillbringat över 15 timmar med spelet så känns det nytt och fräscht, och det blir en go kontrast när vi sedan kommer till de mer klassiska Sonic-banorna.
Ett DLC-paket med Monster Hunter-skins kan laddas ned gratis till Sonic Frontiers.
Vi kan också uppgradera Sonic med attackstyrka, försvar, snabbheten och antalet ringar som han kan plocka upp. Dessutom får vi tillgång till olika färdigheter som hjälper oss ordentligt i strid där vi genom olika knappkombinationer kan utföra diverse attacker. Sedan kan vi också med hjälp av ett knapptryck springa runt och göra ringar – en funktion som både används flitigt i pussel men även behövs när vi möter fiender ute i den öppna världen.
Kameran ställer till det ibland och den öppna världen hade gärna fått vara mer levande, men jag har inte fått ut så här mycket underhållning av ett Sonic-spel i 3D på många år. Det känns på något sätt som en självklar utveckling av spelserien och vi bjuds på ordentlig spelglädje i Sonic Frontiers. Och vad kan vara viktigare än just ren och skär spelglädje i ett actionbetonat plattformsspel?
Betyg 8/10
Testat till PS5
Finns även till:
PS4
Nintendo Switch
Xbox Series X/S
Xbox One
PC
PlayZine - För allt om spelbranschen 