A Plague Tale Innocence slog ned som en stor bomb under 2019. Jag hade haft ögonen på spelet sedan det visades upp på E3 året innan, men att det skulle vara en sådan hemskt bra upplevelse (med betoning på hemskt) trodde jag aldrig. Nu får vi återigen besöka 1300-talets Frankrike då uppföljaren Requiem tar vid sex månader efter att det första spelet slutade.
När vi äntligen får återse Amicia och Hugo de Rune ser deras liv ut att vara relativt gott. De springer utför ett öppet fält och leker med deras vän Lucas samtidigt som vi får lär oss några av äventyrets grundläggande spelmekaniker som att smyga upp bakom fienderna och skjuta stenar med slangbellan. Hugo, som tidigare varit så pass sjuk att han inte har fått uppleva mycket av världen tidigare, är överlyckligt när han äntligen får vara med och göra sådant andra barn tar för givet. Requiem är dock inte någon solskenshistoria. Det är fortfarande hemskt, hemskt bra.
Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Trots att Amicia bara är 15, 16 år har hon fått vara med om händelser som skulle uppfylla mer än en människas levnadstid och hon har också fått ta föräldrarollen över Hugo. Även om deras önskan är att slå sig till ro i den levande staden, där vi möts av marknadsstånd och kommers, leder deras öde dem åt exakt motsatt håll, och farorna stäcker sig betydligt längre än i föregångaren där soldater och råttor – tusentals råttor – försöker döda dessa barn.
Det går inte att komma ifrån att känna sig utsatt i de flesta actionmoment, och istället för rå styrka och superhjälte-moves, får vi förlita oss på list och de verktyg vi har tillgång till. Vi kan förstås smyga oss fram och göra allt för att inte bli upptäckta, men vi kan också fälla fienden genom att skjuta stenar i skallen på dem, om de inte har någon hjälm vill säga, eller exempelvis släcka elden – ljuskällan om fiender vandrar i områden fyllda av råttor. Dessa gnagare avskyr ljuset, men fullkomligt slukar folk som de kommer åt i mörkret.
Även om inte A Plague Tale Requiem är ett skräckspel så har det en otroligt skrämmande atmosfär. Vi får bland annat vada genom en sörja av lik, gå genom slaktarens kvarter med sönderslafsade djur och när jag blir upptäckt av ett gäng soldater sitter hjärtat i halsgropen när jag antingen springer för livet eller försöker ta mig undan från deras synfält och gömma mig under ett bord eller annat skrymsle. Lyckligtvis vet de inte exakt var vi är efter att någon upptäckt oss, utan vi har faktiskt chansen att komma undan om vi tar oss ur deras synfält. För vi möter med största sannolikhet döden om vi ställs emot en mängd jagande fiender och tvingas slåss mot dem ansikte mot ansikte. Vi kan visserligen göra en motattack, smyga oss på några bakifrån och strypa dem, men att ta ut stora mängder av rasande, onda soldater utan att smyga fram är ofta omöjligt.
Lyckligtvis finns det ofta osynliga ‘checkpoints’ här och var, så vi behöver sällan spela om ett större område från början även om vi skulle dö ofta. Sen har vi en mängd intressanta pussel där vi ofta behöver ta oss förbi områden fyllda av råttor, bland annat genom att kasta krukor med innehåll som vi kan sätta eld på, tända brasor och använda slangbellan för att sätta eld på höbalar som slocknar snabbt. Vi får tillgång till fler prylar och verktyg ju längre in i äventyret vi kommer och pusslen känns lagom avvägda i svårighetsgrad. Jag har aldrig fastnat hårt för något pussel, men jag har behövt scanna av området och tänkt till flera gånger för att komma fram till en lösning.
Ett intressant tillskott är att vi inte har något färdighetsträd att få valångest över, utan vi får helt enkelt färdigheter baserat på hur vi spelar. Den som är som mig, som gärna dödar de onda vakterna som brutalt mördat folk av anledningar jag inte vill spoila, får till exempel möjlighet att knuffa in fiender i högarna av råttor, och den som smyger fram får möjligheten att göra det tystare. Vi kan också uppgradera saker vid en verkstad, så att vi exempelvis kan få möjlighet att fylla fickorna med fler föremål som bland annat tänds om vi kastar eld på det, eller något som lockar till sig alla råttor i närheten. Jag sporras till att leta i varje hörn eftersom att jag kan hitta prylar som jag kan använda på direkten, eller exempelvis låsta verkstäder som också gömmer sällsynt uppgraderingsmaterial.
Spelmekaniken är bra, men det som gör A Plague Tale Requiem fantastiskt är den grymma, tunga atmosfären, berättelsen och karaktärerna. De får mig att verkligen hata spelvärldens fiender, de gör mig riktigt upprörd – och ändå är det ett fiktivt spel. Jag känner med folket som får lida av denna ondska och detaljerna gör det än mer levande som när en av stadens invånare sitter och slipar på något – det är inte viktigt för den röda tråden, men det känns som om de som bor här finns på riktigt. Och det blir än mer levande när Amicia och alla som följer med henne pratar med varandra om vad de exempelvis är med om, som när stanken från döda människor är olidlig eller annat som fyller illusionen av att jag faktiskt är här.
Pacingen i A Plague Tale Requiem gör också att mitt intresse håller sig hela vägen i mål. Efter en otroligt mörk stund väntar ett öppet, häpnadsväckande fält eller en samling av människor som faktiskt inte vill mig illa. Jag vet att mörkret väntar runt hörnet, men jag får andas en stund innan det är dags igen, och plötsligt kan jag få kuta allt jag har medan tusentals blodtörstiga råttor jagar mig och förstör allt i sin väg. Visst, det flyter inte i 60 bilder per sekund, utan bilduppdateringen ligger på 30 bilder per sekund till PlayStation 5 och Xbox Series X, och 40 bilder per sekund för de som har en 120hz-tv. Men oftast märker jag faktiskt inte av det, förutom i väldigt vidsträckta områden.
Man bör absolut spela A Plague Tale Innocence först, men Requiem tar serien snäppet längre. Det är starkare, hemskare och mer kraftfullt än sin föregångare och det är en helt fantastisk uppföljare.
A Plague Tale Requiem är hemsk, men också hemskt bra.
Betyg 9/10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
PlayZine - För allt om spelbranschen 