The Chant är ett atmosfäriskt skräckäventyr som inspirerats av 70-talets skräckfilmer med kulttema, och när Jessica Briars kliver i land på Glory Island är hon förstås helt oförberedd på öns mörka hemligheter.
Jessica, eller Jess som hon kallas, åker ut till ön efter att hennes vän Kim bearbetat protagonisten ett bra tag. Tillsammans delar de de ett tungt bagage där deras förflutna plågar dem, men nu hoppas dem kunna få en mer harmonisk relation. Huvudrollsinnehavaren är fortfarande väldigt skeptisk och det blir inte bättre när hon får byta om till samma sorts kläder som de andra öborna. Mina tankar förs oavkortat till Manson-kulten med dess användning av hallucinogena droger, och när en ritual går fel i inledningen av The Chant öppnas en port till en annan dimension. Det som skulle vara en plats att dämpa de inre demonerna släpper istället lös dem och när den livs levande mardrömmen startar.
Från att ha gått runt vid ‘campet’ och pratat med kultens medlemmar leder äventyret mig ut i en läskig skog. Det är förstås en perfekt skådeplats för en skräckfylld spelupplevelse där också mörka grottor och gruvgångar växlas med små husområden, och utvecklarna levererar alltid ett skrämmande inslag runt hörnet. Som vid ett tillfälle när strömmen till ljuset går, det är nästan kolsvart och jag behöver återställa elektriciteten. Samtidigt hör jag gnissel och ilande ljud och förstår att det finns något läskigt i mörkret – jag vet att något finns där som vill mig illa, men jag vet inte vem eller vad.
Jess är inte någon som tränats militärt för strid eller någon självlärd kampsportsmästare, utan en helt vanlig person med ett otroligt tungt förflutet. Det blir tydligt i strid, när fiender som kultmedlemmar, levande växter samt stora svarta paddor och andra djur som kommer från den mörka dimensionen attackerar oss. När jag febrilt kastar mig undan fiendens försök att döda mig ramlar jag ibland till marken och jag känner mig extra utsatt när flera personer eller djur anfaller mig på en och samma gång, speciellt när det inte finns någon möjlighet att låsa siktet på någon av angriparna. Som tur är kan vi skapa olika föremål med bland annat örter vi hittar, kvistar vi kan tända eld på och eldbomber som vi kan kasta för att göra extra mycket skada. Ser vi att fienden är på väg att göra en stark attack kan vi också avbryta den genom att kasta salt i ögonen på dem.
Det finns inte några överdrivna färdighetsträd, men vi kan stärka vår protagonist genom att slåss mot fiender, svara ”rätt” på dialogval och sedan hitta en viss typ av flaska så att vi bland annat kan få en högre livmätare och möjlighet att använda oss av fler specialförmågor. Under spelets gång får vi tillgång till olika specialförmågor som exempelvis låter oss knuffa undan ett gäng fiender, skicka ut något som ser ut som spetsiga stenar från marken och andra färdigheter som jag inte vill avslöja för er, dessa får ni upptäcka själva. The Chant spelar dessutom på den psykologiska aspekten, där vi kan uppgradera vår mentala styrka. När mätaren, för hur mycket hemskheter Jess klarar av, sinar får huvudrollsinnehavaren en panikattack och det gestaltas genom att bilden blir svartvit och vi måste då ta oss undan för att meditera eller ta oss till en lugnare plats fritt från monster till vi har återhämtat oss.
Glory Island är långt ifrån en hemtrevlig plats och det ligger också en tjock dimma på olika platser. De har olika färger och för att vi ska kunna ta oss in behöver vi en prisma av rätt färg. Dessa dimmtäta platser är dock inte särskilt gemytliga att kliva in i då vi oftast får höra skrämmande röster och de är fyllda av hemskheter som kravlande vålnader som sträcker sig efter våra fötter och stora köttätande blommor.
The Chant är Brass Tokens första spel, och det handlar om en riktigt liten studio där utvecklingen startade med endast fyra personer som växte till 19 anställda när Prime Matter gick in som utgivare. Det är något som jag är väldigt glad för, men det märks att det inte har någon gigantisk budget, där exempelvis film- och spelsekvenser inte riktigt lever i symbios med varandra. Vid ett tillfälle ska jag exempelvis ta mig in i en hiss, och det kommer en kort filmsekvens. Sedan befinner jag mig helt plötsligt på ett nytt våningsplan där jag får styra Jess själv igen. Det kommer ibland en kortare laddningssekvens inför filmsekvenserna även om det inte rör sig om ett cross-gen-spel, samtidigt som de grafiska aspekterna talar om en äldre konsolgeneration.
Men trots att The Chant inte är ett tekniskt avancerat spel eller har en smidig kontroll, så har det en läskig och påtaglig stämning raka vägen i mål. Det blir skitigare, mörkare och läskigare ju längre in vi kommer, och samtidigt som grafiken talar om en annan tidsepok (fast med en betydligt högre, dynamisk upplösning) så hittar vi klassiska skräckspelsingredienser med nyckelsymboler som måste hittas för att vi ska kunna låsa upp stängda dörrar, pussel där vi måste vara uppmärksamma för att hitta lösningen och en fruktansvärd stämning som blandar både rena ‘jumpscares’ och en ilande känsla om att något hemskt gömmer sig i mörkret. The Chant må lida av skavanker där vissa av spelets karaktärer skulle kunna ha fått ett större utrymme, men det märks att Brass Token har skapat detta actionskräckspel med kärleken till genren och i min bok väger det tyngre än ett välpolerat äventyr utan hjärta.
Det finns sekvenser i The Chant som jag kommer att minnas länge och Brass Token förvaltar kulttemat på ett ypperligt vis med de medel de haft tillgång till.
Betyg: 7/10
Testat till PlayStation 5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
PlayZine - För allt om spelbranschen 