Recension: Valkyrie Elysium

Mänskligheten är vid ruinens brant och Odin är skadad efter en mäktig strid med Fenrir. Därför får valkyrian Maria, Odins vasall, bege sig ut för att rädda världen i ett äventyr som kretsar kring nordisk mytologi.

Medan originalet, Valkyrie Profile, är ett turbaserat rollspel så rör sig Valkyrie Elysium mer mot actionorienterade spel som Devil May Cry och Bayonetta. Vi utgår ifrån ett tempel i Asgard där Odin sitter på sin tron och ger oss order om vad vi ska göra härnäst och vi väljer sedan om vi ska gå vidare i huvudberättelsen eller bege oss ut på ett sidouppdrag.

Världen ligger i spillror och undergången letar sig allt närmare när jag tar mina första kliv med Maria ut i en miljö som tömts på människor och istället fyllts av blodtörstiga monster. Som tur är har vår protagonist gudomliga krafter och är inte bara snabb och precis – där vi kan mata fienderna med precisa svärdattacker i en nästan dansande stil – utan vi kan också kasta ett gäng olika magier. Vi ser klart och tydligt vilket element som fienderna är svaga mot, och när spelaren har gått på deras svaghet tillräckligt hårt blir de paralyserade under några sekunder.

Det som också tillför stridsysstemet en tyngd är att Maria får hjälp av enhärjar vilket alltså är själar från tidigare tappra krigare som fallit i strid. Dessa kan vi sedan framkalla och förutom att de slåss vid vår sida får vårt vapen samma element som dessa krigare har.

Även om Valkyrie Elysium inte är ett rollspel till hundra procent, så har det ingredienser från seriens ursprungsgenre. Vi kan göra Maria starkare genom att uppgradera inom tre olika färdighetsträd och vi kan också uppgradera vapnen. Vi gör inte detta genom erfarenhetspoäng dock, utan använder oss främst av olika ädelstenar. Samtidigt som det är intressant när vi får en längre energimätare som låter oss kasta magier oftare och nya attacker, så finns det inte några direkta fördelar med att delta i många strider – karaktären kan helt enkelt bara utvecklas ytterligare när vi tagit oss längre in i huvudberättelsen.

Till en början växte mitt intresse för Valkyrie Elysium för varje uppdrag jag utförde, och jag följde berättelsen med spänning – speciellt när den nordiska mytologin tilltalar mig starkt. Men, det var lite som att jag väntade på att något skulle ta fart, utan att något speciellt egentligen hände. Det märks tydligt att det inte har haft en ordentlig budget. Den röda tråden i storyn var visserligen så pass spännande att jag ville veta hur det hela slutade, men karaktärerna blir aldrig särskilt spännande och utvecklarna hade gärna fått gå mer in på djupet av mina följeslagare. Vi får bara en riktigt ytlig relation till spelets karaktärer samtidigt som de enkla pusslen och bandesignen lämnar mycket att önska. De tomma områdena känns som om de är byggda enkom för att jag ska få slåss där, och även om Ragnarök är nära, så känns det inte heller som om någon faktiskt har levt i den här världen.

Istället är det striderna som står för underhållningen där jag kan fästa en själskedja i fienderna för att dra mig snabbt till dem (eller platser som inte kan nås till fots) och ösa på med riktigt snabba attacker. Bosstriderna är Valkyrie Elysiums största höjdpunkt och jag känner mig som en riktig gud (även om jag ”bara” spelar som en valkyria) på stridsfältet när jag kastar mig undan fiendens attacker och skärmen fylls av färg av kraftiga magier. Framåt den andra halvan av äventyret blir jag dock relativt trött på att slåss mot vågor av samma fiender och jag saknar det där lilla extra som skulle kunna få detta äventyr att skina till ordentligt.