Recension: Soul Hackers 2

Det har gått 25 år sedan Soul Hackers gjorde entré till Sega Saturn i Japan under 1997, men det skulle dröja till 2013 innan vi fick ta del av spelet här i väst då det lanserades till Nintendo 3DS. Nu är Atlus (Persona och Shin Megami Tensei) Soul Hackers 2 snart (26 augusti) här och vi bjuds på ett japanskt rollspel som levererar en futuristisk tolkning av Japan där världen håller på att gå under.

När mänskligheten är på väg att ta kol på sig själv agerar Aion – en intelligent AI-organisation som sitter på en hög dos information, men nu behöver de ett sätt att interagera med den verkliga världen. Därför skapar Aion två agenter som tar mänsklig form, Figue och Ringo – äventyrets stora protagonist. Tillsammans ger de sig ut för att förhindra världens undergång, och för att lyckas med detta behöver de hjälp av ett gäng ‘Devil Summoners’. Ringo stöter snart på dem, men det finns ett problem – de är helt enkelt döda. Då utför Ringo en riskfylld ‘Soul Hack’ för att ge dem livet tillbaka och världsräddandet kan börja på riktigt.

Soul Hackers är inte en lika välkänd serie som Persona eller Shin Megami Tensei, men Atlus delar många aspekter spelen emellan. Här får vi visserligen inte slåss med de demoner som väljer att följa med på vår resa, men vi kan självklart använda oss av deras krafter i de turordningsbaserade rollspelsstriderna. Varje spelbar karaktär kan knyta sig an till en demon åt gången, och de får då möjlighet att exempelvis hela med Fairy och kasta isattacker med Jack Frost. Precis som i spel från Persona– och Shin Megami Tensei-serierna behöver vi hitta fiendernas svagheter, och ju fler attacker som träffar fiendernas svaga punkter, ju starkare blir en specialattack i slutet av vårt lags runda.

Vi är hela tiden på jakt efter nya och starkare demoner att backa upp vårt lag med, och ju fler fighter vi har mot en viss demontyp, desto större är chansen att denne vill hjälpa oss i strid. Vi kan också mixa demoner med varandra för att ta fram andra varelser och då kan vi även plocka med oss vissa färdigheter och magier från de demoner vi lägger i ”mixern”.

Karaktärerna och berättelsen är inte lika djup som i några av Atlus tidigare nämnda spelserier, och karaktärerna drar sig sällan för att leverera ett skämt. Men, vi får även vara med och nysta i deras förflutna, inte minst i en sorts sido-‘dungeon’ som kallas för Soul Matrix. Här har varje karaktär sin egen dungeon att beträda, och förutom att vi får tre olika uppdrag för varje våning, så ska vi också låsa upp olika portar utefter banorna med hjälp av en viss poäng som baseras på hur starka band vi har till berörda karaktär. Om vi gör detta får karaktärerna diverse förmågor som både kan gynna oss i strid och när vi vandrar runt i den demonfyllda spelvärlden.

Huvudberättelsen är lagom spännande och blandar både glada och mörkare moment, men även om det märks att Atlus vill få spelaren att bry sig om karaktärerna, så lyckas de inte riktigt hela vägen. Visst trivs jag med gänget som jag spenderat ungefär 30 timmar tillsammans med, men det blir aldrig på samma nivå som i Persona – en inte helt lätt serie att jämföras med dock.

Vi hittar också en hubbvärld med flera olika områden – så som riktigt vackra stadsdelar fyllda av neon där vi exempelvis kan handla prylar och ta oss ann sidouppdrag. Här får vi möjlighet att andas en stund mellan varje ‘dungeon’-besök och ta en öl med någon eller några av karaktärerna för att lära känna de lite bättre (något som även gynnar oss).

De starkaste korten som Soul Hackers 2 besitter är striderna och all mekanik runtomkring dessa, så som sidouppdrag och utvecklandet av karaktärerna och demonerna. Dessa aspekter fick mig verkligen att fastna för Soul Hackers 2. Det må ha lite väl många och långa laddningssekvenser, så som när man reser från hubbvärlden till en checkpoint i tidigare nämnda Soul Matrix där vi kan möta fyra laddningsskärmar på åtta till tio sekunder (till PlayStation 5) innan vi är framme på rätt plats. Men jag trivs när jag uppgraderar vapnen med alla möjliga förmågor med hjälp av material som jag har hittat ute i spelvärlden, kommer på hur jag ska ta ut extra svåra sidobossar (något som ibland kräver både strategi och list) och sakta men säkert känner hur mina karaktärer blir starkare – inte bara genom att stiga till en högre level.

Soul Hackers 2 lockar inte fram de allra starkaste känslorna, och det är avstyckat i lite för många olika platser som kräver en laddningssekvens. Det är däremot oerhört svårt att slita sig från det underhållande spelupplägget med sköna belöningskickar som ges i stora mängder. Det är också en lite snabbare upplevelse än många andra av Atlus spel, på gott och ont, men det gläder mig att sidopysslet ger en ordentligt stor dos spelglädje.