Recension: Thymesia

Thymesia har jämförts med spel som Bloodborne – ett av From Softwares allra hetaste spel. Och det är indieutvecklaren OverBorder Studio har tagit sig ann den dundersvåra genren, men lyckas de fånga oss i sitt grepp?

Kungadömet Hermes har fallit i spillror efter att en alkemisk pest spritt sig som en löpeld genom regionen. Spelaren axlar rollen som den mystiske Corvus som måste återuppleva sina minnen om denna mörka plats. Efter en kortare introduktion hamnar vi i en träskskog och jakten på minnena börjar när vi ställs mot sjuka, förvridna och muterade människor som attackerar oss med vapen som svärd, kastknivar och stora hammare.

Thymesia skiljer sig emellertid på vissa punkter i jämförelse med andra typer av SoulsBourne-spel. Till att börja med har vi inte någon uthållighetsmätare som vi behöver ta hänsyn till och när vi levlar upp tre stycken attribut – styrka, liv och pesten. Just styrka och liv råder det väl inte några tveksamheter kring vad de berör, men pest-, eller Plague-attributet höjer vår energimätare och ökar vår kloskada. Vi har alltid tillgång till en sabel att slå och hugga våra fiender med, och sabeln skapar främst sår hos fienden. Dessa sår behöver vi sedan göra oläkbara med hjälp av Corvus klor (sabeln förstör emellertid en liten bit av fiendernas sår). Lyckas vi inte med detta kommer fiendens sår att läka efter en liten stund – något jag blev varse om när jag slogs mot den första, riktiga bossen de första gångerna utan att riktigt förstå mig på grundmekaniken.

Vi kan alltså inte göra olika builds som i exempelvis Elden Ring, men fienderna tappar ibland olika ‘skill shards’ som gör att vi kan låsa upp drygt 20 olika vapenattacker. Här får vi möjlighet att attackera med allt från yxor till blodsvärd, och det kan innebära att vi exempelvis kan utföra skada som både gör skada och gör fiendens skador oläkbara, eller får fienden att stötas bort och ger oss oändligt med möjlighet till att kasta oss undan fiendens attacker. Dessa förmågor har dock en cooldown.

Upp till level 25 får vi också en färdighetspoäng för varje levelnivå vi uppgraderar karaktären med. Dessa kan ge oss möjlighet att avleda fiendens attacker (inte alla dock) och samtidigt skada fienden, eller fylla på energimätaren varje gång vi skadar fiendes sår med klorna.

Det finns helt enkelt ett trevligt djup här och vi kan också brygga olika ‘potions’ och dylikt. Men medan bandesignen ofta är trevlig att lägga ögonen på när vi först besöker ett nytt område, så finns det sällan platser som verkligen utmärker sig. Visst, omgivningen skiljer sig så pass mycket åt att jag ofta har koll på var jag befinner mig utan att vi har någon karta att tillgå och striderna flyter på i snabb takt – inte bara för att vi slipper begränsningen av en uthållighetsmätare – med smidiga animationer. Men det finns inte någon stor anledning till att undersöka varje skrymsle och vrå eftersom att banorna främst bjuder på diverse minnesfragment där vi får läsa en kort text. Anledningen till detta är förstås att vi ska vilja gräva i vad som egentligen hänt, då berättelsen är väldigt sparsmakad och mystisk, men det slutar med att jag plockar upp dem, skippar att läs texten, och sedan använder dem till att levla upp min karaktär när det saknas lite ‘Memory shards’ för att nå nästa level.

Det intressantaste utefter banorna, innan den avslutande bossen som knyter ihop allt, är att de inkluderar vissa starkare fiender. Förutom att dessa fiender är de enda som bjuder på riklig utmaning, plus nämnda bossar, så droppar de också ett föremål som låter oss uppgradera några olika ‘potions’. Varje gång vi vilar vid en checkpoint återfylls antalet livflaskor, och med hjälp av dessa föremål som de tuffare, unika fienderna tappar kan vi bland annat få fler antal flaskor att tillgå, få de att fylla på mer hälsa och öppna fler platser för ingredienser. Med hjälp av dessa ingredienser kan vi exempelvis göra så att dryckerna får fiendens attacker att göra mindre skada under en kortare tid eller att de fyller på med extra mycket liv eller höjer energimätaren.

Då jag till en början genomsökte vartenda skrymsle och slogs mot varenda fiende, avslutade jag min resa tillsammans med Thymesia genom att slåss mot fiender för att levla upp Corvus och samtidigt leta efter ingredienser och de tuffare fienderna. Eftersom att vi inte har någon uthållighetsmätare går det ypperligt att springa ifrån de flesta av monstren, om de inte står och håller vakt vid exempelvis en stege jag behöver ta mig uppför.

Vissa av bossarna bjuder emellertid på intressanta inslag, medan andra tyvärr var överdrivet lätta. Känslan av att äntligen lyckas ta ner en boss efter många blodiga försök är emellertid lika härlig, och när den ordinarie banan är klar leder det till ett antal olika sidouppdrag. Dessa kan vara rätt intressanta även om det handlar om att exempelvis slå sönder stora bölder som läcker ut giftig gas, men det ger oss ändå en anledning till att söka runt i spelvärlden, och när dessa uppdrag är färdiga väntar dessutom en riktigt trevlig överraskning.

Thymesia må ha en del brister, men det är en bra startpunkt om man är intresserad av dessa typer av spel, men inte riktigt vågat ge sig på genrens tungviktare. När man väl förstår skillnaden mellan ‘damage’ och ‘wound damage’ är det en spelupplevelse som flyter på av bara farten – och fart är verkligen vad OverBorder Studio har gett Thymesia.