Recension: Matchpoint – Tennis Championships

Matchpoint – Tennis Championships är ett tennisspel som utsäger sig för att vara väldigt realistiskt, men finns det även någon charm under ytan?

Jag minns dagarna med Virtua Tennis – de två första delarna i serien la jag ner mycket tid på och varje gång det kommer ett nytt tennisspel så har jag en liten förhoppning om att det ska ha med sig något av magin från den arkadiga tennisserien. Matchpoint är visserligen inget arkadspel i grunden, men det har en aspekt jag verkligen tycker om i jämförelse med många av dagens tennisspel. Vi kan se en liten skugga på motståndarens planhalva som visar ungefär var bollen kommer att landa efter att vi håller in en av de olika slagknapparna, exempelvis en lobb, en spin eller ett vanligt slag. Detta moment känns ändå lite arkadigt, och jag gillar det. Vi har också en form av en mätare som avgör hårdleken på slagen, och håller vi in knappen för länge så blir det inte ett särskilt bra slag, men om bollen kommer tillräckligt nära min karaktär slår hen ändå utan att jag behöver fokusera på att släppa knappen innan bollen når mig.

Det här spelet är simpelt, men funktionellt, på många plan. När jag skapar min tennisspelare har jag inte allt för många alternativ samtidigt som menyerna är enkla. Jag kämpar för att bli etta på världsrankingen, men även om jag inte har något emot det simpla upplägget så hade presentationen på sina håll gärna fått vara mer storslagen. Karriärläget är verkligen spelets kärna även om jag kan ta mig ann världens alla spelare i rankade matcher online, men jag hade gärna fått känna på ett större strålkastarljus när jag vinner och haft ingredienser som fått mig att känna pulsen lite mer, speciellt i viktiga matcher.

Karriärläget har emellertid intressanta inslag som att vi har en kalender att följa, och här kan vi exempelvis välja att delta i en turnering (alla är inte tillgängliga om vi har en för låg världsranking) eller ta ett träningspass som får våra stats att bli bättre. Det råder emellertid inte någon tvekan om att det är själva matcherna som är det absolut bästa med Matchpoint: Tennis Championships. Med tanke på att vi kan se hur vi styr slaget, helt enkelt ungefär där bollen kommer att landa, är det lockande att spela på gränsen – så långt ut det bara går. Det gör att jag slår ut bollen rätt ofta. Mot de AI-styrda motståndarna är det knappast det säkraste sättet att vinna en match, och jag har förlorat många matcher på grund av att jag spelat för aggressivt, men det är helt klart det roligaste sättet att spela. Faktum är att det känns som det smidigaste av alla senare års tennisspel på plan och just matcherna är också de bästa som jag upplevt sedan Top Spin. En välkommen detalj är att vi kan få tips mitt under matchen där vi får lite information om motståndarens svagheter. Hen kan exempelvis ha en svag backhand eller ha svårt för att spela nära nätet och på så sätt får vi ett lite taktiskt övertag.

Grafiken är långt ifrån den allra hetaste och under korta sekvenser mellan servrarna hackar bilden till relativt ofta samtidigt som vi hittar få kända tennisspelare att spela som – även om det sistnämnda inte gör mig särskilt mycket då jag ändå har väldigt dålig koll på verklighetens sport. Att spela tennis själv i verkligheten och digitalt kan emellertid vara riktigt kul, och i spelet på tennisbanan får jag ut härlig spelunderhållning här.

Matchpoint: Tennis Championships är inte tennisspelet jag vill lägga ned flera timmar i sträck på (även om karriärläget är långt och att det egentligen inte är något fel på det), men för kortare spelsessioner är det riktigt underhållande. Det är exempelvis ett ypperligt spel att börja en spelkväll med tillsammans med (läs mot) en kompis.