Under PlayStation (1)- och PlayStation 2-tiden kom det en hel drös av maskotspel som försökte sig på att bli Sonys svar på Mario och Sonic. Klonoa: Door to Phantomile utvecklades visserligen inte av Sony själva, men Namco släppte det till Sonys första konsol under 1997 och senare släpptes även Klonoa 2: Lunatea’s Veil till PlayStation 2.
Den första delen i serien fick också en remake under 2008 till Wii och det är den som denna samling baseras på även om vi också får med både originalet och uppföljaren. Sen om det är en kanin eller katt som står som huvudrollsinnehavare, eller något helt annat, låter jag vara osagt. Och som brukligt finns det en berättelse i de båda spelen, men det är knappast storyn som är denna series starka kort – och lyckligtvis kan vi spola förbi dessa sekvenser i fem gånger hastigheten. Det kan emellertid vara småmysigt att följa karaktärernas dialoger även om en och annan irriterar mer än de förnöjer.
Istället hittar vi två dundermysiga plattformsspel med otroligt härlig musik. Det handlar om ett par riktiga feelgood-titlar där spelsekvenserna utspelar sig i 2.5D där banorna känns som 2D, men där vi samtidigt får ett 3D-djup i bakgrunderna och där kameran rör sig på ett fint och smidigt sätt . Vi har också en magisk ring där vi kan dra till oss fiender (får starka Kirby-vibbar) som vi sedan kan kasta på allt från andra fiender till hemliga ägg som finns utefter banorna som kan innehålla hjärtan för att höja livmätaren eller vissa saker som vi blir triggade till att samla på oss. Om vi bara är ute efter att klara av banorna bjuds vi inte på någon direkt utmaning, men det kan vara lite klurigt att leta rätt på alla gömda vägar och föremål. Det ger helt enkelt en extra krydda till de båda äventyren.
Om jag bara skulle beskriva Klonoa Phantasy Reverie Series med två ord skulle dessa vara spelglädje och lekfullhet. Vi hittar riktigt härliga banor som exempelvis ett tivoli med allt vad det innebär, självklart komplett med ett skräckhus. Dessutom är banorna intressanta där vi exempelvis kan dra till oss diverse varelser som gör att vi både kan åka med upp i luften och flyga fram som om de vore en helikopter.
I mångt och mycket känns nyversionerna av Klonoa: Door to Phantomile och Klonoa 2: Lunatea’s Veil lika varandra, även om uppföljaren känns aningen mer påkostad med vad som känns som längre banor och en något mer varierad spelupplevelse. Vi hittar exempelvis ett antal kanoner i Klonoa 2 där vi skjuts iväg till en annan plats på banan, och det ger illusionen av att spelvärlden har ett större djup samtidigt som miljöerna känns än mer levande och färgsprakande.
Klonoa Phantasy Reverie Series kommer som en riktig mysbomb och varje gång jag har startat något av spelen har jag känt hur det har smittat av sig på mitt humör och stundtals sitter jag bara och ler när jag plattformshoppar, slåss mot bossar och njuter av spelens färgglada miljöer. De båda spelen bjuder på fantastisk spelunderhållning och de ger mig en riktigt skön nostalgitripp samtidigt som de fortfarande känns nya och fräscha. Det bästa av två världar helt enkelt.
Klonoa Phantasy Reverie Series – årets mysigaste återseende hittills.
PlayZine - För allt om spelbranschen 