Recension: Kao the Kangaroo

En gammal plattformshjälte gör comeback och Kao plockar på sig sin fars boxningshandskar och ger sig ut för att leta efter sin försvunne syster.

Äventyret börjar på soldränkta Hoopallo Island där stränderna ser oerhört inbjudande ut, men paradisön är inte fri från problem. Världens kampsportsmästare har tagits över av en mörk kraft och vår huvudrollsinnehavare måste slåss mot dem och ett gäng fiender under äventyret.

För att ta sig in i spelvärldens olika banor behöver vi samla på oss en viss mängd runor, och när vi väl är där handlar det om klassisk 3D-plattformshoppning och actionsekvenser där vi med simpla medel bankar på olika fiender. När en mätare når toppen kan vi utföra ett specialslag som tar ut en fiende med ett enda slag, och även om det inte handlar om någon revolutionerande teknik så fyller actionsekvenserna sin funktion. Banorna innehåller också ett gäng olika pussel där vi exempelvis kan använda ett mer eller mindre begränsat antal eldbollar för att få plattformar att röra på sig och vi får också möjlighet att kasta eldbumerang och bränna upp spindelnät. Dessutom har handskarna en speciell kraft som bland annat låter oss se och använda plattformar (under en begränsad tid) som annars skulle vara otillgängliga.

Hoopallo Island är inte den enda ön vi får besöka, utan när vi är klara där får vi ta båten över till nästa samhälle. Berättelsen är också fylld av skämt och nickningar till bland annat Skyrim, men trots att de verkligen försöker vara roliga drog jag aldrig på mungipan. Dessutom får vi samla bokstäverna K, A och O (Kao) på varje bana. Dessa bokstäver är ofta väl gömda och det kan vara ganska kul att leta efter dem, problemet ligger i att vi inte får ett endaste dugg om vi hittar alla bokstäver, utan dessa är endast till för de som jagar troféer och achievements (eller satsar på att verkligen hitta allt). Detsamma gäller diverse ädelstenar som finns gömda på banorna – de går att samla på, men har inget annat värde om man inte satsar på att verkligen ta allt.

Vi kan emellertid samla på oss mynt som ligger utspridda i princip överallt och med dessa kan vi köpa extraliv och hjärtbitar. När vi samlat på oss fyra stycken hjärtbitar (som både kan köpas och hittas utefter banorna) utökas vår livmätare och det känns betydligt mer givande än att exempelvis samla på bokstäver eller ädelstenarna som inte ger oss något i utbute.

Kao the Kangaroo påminner mig en hel del om Crash Bandicoot, och det har också några spännande bosstrider där vi behöver ta reda på fiendens svagheter för att ta ut dem. Samtidigt som det inte når samma nivå som Crash-spelen så har det en härlig charm och ger en nostalgisk kick för oss som spelat 3D-plattformare sedan PlayStation (1)- och Nintendo 64-tiden.