Chrono Cross släpps här i Europa för första gången och vi får en uppdaterad utgåva där vi får följa Serge på en riktigt retrodoftande och magisk resa.
Chrono Trigger utvecklades av stora namn som Hironobu Sakaguchi (Final Fantasy-seriens skapare) och Yuji Horii (skaparen av Dragon Quest-serien) och det var ett fantastiskt rollspel som släpptes till Super Nintendo under 1995. Fem år senare var det dags för Chrono Cross (PlayStation), men då höll Masato Kato (Xenogears, Final Fantasy XI) i tyglarna.
Chrono Cross är inte någon direkt uppföljare till Chrono Trigger, men det utspelar sig i samma universum. Äventyret börjar i en liten by, men resan tar snart Serge till en alternativ verklighet där han själv dog tio år tidigare. Inledningen innehåller en hel del fina sekvenser samtidigt som allt ser sådär härligt handmålat ut som vi minns några av rollspelen som släpptes vid den här tiden. Äventyret backas också upp av fantastisk musik och även om låtarna är originalet troget så har de putsats till.
Vi får gå omkring på en världskarta och när vi kommer in i olika områden är det inte ovanligt att vi får slåss i turbaserade strider. I början känns det hela lite förvirrande. Vi kan välja mellan tre stycken grundalternativ där attackval nummer ett har högst procentchans att träffa fienden, medan nummer tre har lägst. Efter några strider blir det emellertid klart hur vi ska tänka när vi delar ut grundattacker och sedan laddar upp en mätare som gör det möjligt att använda olika element och prylar. Ju längre in i äventyret jag kommer, desto mer tycker jag om detta system, och det kräver en del strategi för att lyckas ta ut de svåraste fienderna och framförallt bossarna som ofta är riktigt intressanta.
Levelsystemet skiljer sig också en hel del från klassiska rollspel. Vi kan inte ‘grinda’ erfarenhetspoäng i all oändlighet, då vi helt enkelt inte får någon ”exp” alls. Istället är det uppdelat i en form av minilevlar och en ordentlig stjärnlevel. Stjärnnivån intjänas varje gång vi spöar en boss, och så länge alla karaktärer överlever striden stiger vi ordentligt inom olika attribut som styrka, hälsa och magisk kraft. Mellan varje bosstrid kan karaktärerna som deltar i striderna bli något starkare efter varje batalj – men bara under runt tio strider till vi behöver spöa en ny boss igen.
Om en karaktär skulle falla i strid mot en boss stiger inte denne i stjännivå, och det gör att det känns extra viktigt att kämpa för att alla karaktärer ska överleva. Det ger en nerv till striderna, speciellt då vi inte har samma möjlighet att överlevla stridsskämparna som i många andra japanska rollspel. Det kan helt enkelt vara både en för- och nackdel beroende på vad just du är ute efter.
Förutom att vi kan välja mellan att spela med något som liknar originalgrafiken eller få en förfinad visuell upplevelse så har vi också några härliga ”quality of life”-ingredienser. Vi kan exempelvis speeda upp spelet ordentligt vilket jag gärna gör i striderna mot vanliga fiender, eller när jag ska vandra fram genom platser jag redan besökt. Vi kan också sakta ner speeden samt klicka på en knapp så att vi inte stöter på några fiender (förutom de strider som tillhör storyn) vilket är riktigt trevligt när vi nått den nivå som gör att vi inte kan utveckla karaktärerna innan vi tagit ut nästa boss.
Tyvärr lider Chrono Cross: The Radical Dreamers av ordentliga bilduppdateringsproblem, och det är en gåta varför originalspelet klarar av att flyta i 60 bilder per sekund när denna remaster inte gör det. Själv tycker jag verkligen inte att det förstör upplevelsen när det handlar om ett turbaserat, japanskt rollspel, men visst påverkar det upplevelsen en hel del. Dessutom blir väldigt lite förklarat, så som stridssystemet som vi helt enkelt får lista ut själva, och det finns inte heller några direkta markörer för vart vi ska härnäst. Visst finns det en tjusning i att ta reda på sådant själv, men ibland hade jag velat få en lite bättre förklaring till saker och ting.
Annars är det fortfarande ett riktigt mysigt äventyr där vi kan samla på oss över 40 stycken spelbara karaktärer, och dialogerna är riktigt mysiga. De är visserligen inte försedda med röstskådespelare, men den fantastiska musiken och de färgstarka karaktärerna gör de ändå levande, och det är mötena med dessa personligheter som gör att den här resan blir så pass intressant. Precis som titeln avslöjar innehåller det också The Radical Dreamers, en textbaserad spelupplevelse som släpptes till Super Famicom i Japan under 96, och det binder i princip ihop Chrono Trigger med Chrono Cross.
Chrono Cross: The Radical Dreamers är en mysig och riktigt trevlig upplevelse som tar oss tillbaka till PlayStation (1)-eran. Kan du leva med bilduppdateringsproblemen och vill ha en riktigt mysig och klassisk rollspelsupplevelse med fina quality-of-life-förbättringar kan jag verkligen rekommendera att vara med på Serges färgstarka resa.
PlayZine 