Recension: Sifu

Sifu är som en fantastisk blandning mellan DarkSouls, Returnal och klassisk beat em’ up.

Det hela handlar om en berättelse om hämnd, där protagonisten ger sig ut för att slå ihjäl sin faders mördare. Vi känner igen premissen från förr, men till skillnad från andra spel får vi inte bara titta på, utan utföra detta själva.

Sifu är mördande svårt, på ett väldigt bra sätt. Den första, riktiga, banan fungerar verkligen som en introduktion där vi får börja med att ta ut en eller ett par fiender i taget. Snart möter vi emellertid fler fiender på en och samma gång, och vi behöver parera anfall för att kunna gå till motanfall.

Medan den första banan fungerar som en bra introduktion så bjuder den andra banan på en rejäl käftsmäll. Vi kliver in på en klubb och det dröjer inte länge innan vi stöter på patrull – fienderna omringar oss, och vi behöver ta oss ur situationerna så att vi får slåss mot så få personer som möjligt åt gången. Under det första och andra försöket dör jag brutalt snabbt, det blir ‘game over’ innan jag nått bossen. Men jag ger mig inte, jag fortsätter att nöta på. Plötsligt börjar tajmingen sitta, och efter några timmar känner jag mig som självaste Bruce Lee.

Vi kan fortsätta spela även om vi dör, men detta kommer till ett pris – vår ålder. När vi blir tillräckligt gamla blir vår livmätare kortare samtidigt som vi delar ut mer skada för varje attack. Det gör att vi helt enkelt får gå tillbaka, spela om delar av spelet för att klara av banorna med minsta möjliga åldersförlust. Vi låser emellertid upp genvägar som gör det möjligt att ta sig fram till slutbossen snabbare när vi tar oss ann banan än en gång, och det gör också att det helt enkelt inte finns lika många tillfällen att dö på som tidigare.

Det finns fem stycken, och det låter kanske lite, men det känns som en perfekt avvägning då vi behöver spela om dem flera gånger för att bemästra dem. Vi kan uppgradera karaktären med saker som nya attacker och en starkare hållning som gör det svårare för fienderna att bryta vår guard. Om vi dör efter att vi har passerat 70 år är det hela över – nästan, det är trots allt en roguelike. Alla banor som har låsts upp kan givetvis spelas igen, och det finns attacker som vi kan låsa upp permanent. Vi vill emellertid starta varje bana på lägsta möjliga ålder. Säg att vi klarar tredje banan i 27-årsåldern. Då vill vi såklart sänka ingångsåldern genom att nöta den andra banan så att vi får starta den tredje på en så låg ålder som möjligt.

Sifu har en väldigt härlig artistisk stil och samtidigt som det hela påminner om klassiska ‘beat em’ up’-spel så är det oerhört svårt där tajmingen verkligen är allt. Det lär inte passa alla, men för mig är det fantastiskt – ett utmanande spel som känns modernt samtidigt som det lockar fram nostalgiska känslor. Det har inte någon fantastisk story att luta sig emot, utan det lever på sitt underbara ‘gameplay’.