Recension: Alan Wake Remastered

För elva år sedan skrämde Remedy oss ordentligt när Alan Wake lanserades, och actionthrillern bjöd inte bara på hjärtpumpande strider utan en stämning som var så tjock att den nästan gick att skära i med kniv. Nu är det dags för en uppiffad remaster, och jag har tagit reda på om äventyret håller lika hög klass idag.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Alan är en författare som inte har lyckats printat ned ett enda ord sedan sin senaste succéroman, och för att komma bort från vardagen beger sig han och hans fru Alice till den lilla staden Bright Falls för en välbehövlig semester. När vi tar färjan över vattnet, ser staden och den fantastiska naturen som omgärdar samhället sprider sig faktiskt en känsla av värme, men denna känsla är kortvarig. Redan när vi kliver in på en liten restaurang kommer känslan av att något är fel när Cynthia Weaver oroar sig över Alan Wake när han kliver in i en mörk korridor.

Efter en kort, men mysig inledning brakar helvetet löst och Wake befinner sig mitt i en levande mardröm. Han blir attackerad av folk som fångats av ett ondsint mörker och måste använda ljuset för att att försvara sig. När han kliver in i en skog full av dimma mitt i natten får jag kalla kårar och det mullrar i mina hörlurar när den mörka kraften greppar tag i omgivningen.

Tur är emellertid att vi har en arsenal av vapen att använda oss av. Vi kan skjuta loss med klassiska vapen som hagelgevär och pistol, men vi måste också få mörkret att lämna fienderna innan vi kan göra slut på dem. Vi har alltid en ficklampa till hands, men vi kan också sätta igång strålkastare och när fienderna hopar sig kring oss kan vi plocka fram ett sprakande nödbloss. Spelsekvenserna är riktigt underhållande än idag och jag minns hur problematiskt jag tyckte att dodge-systemet var kring laseringen. Det har inte förändrats till denna utgåva, men den här gången har jag faktiskt inte några problem med att hålla in springknappen och kasta mig undan med hjälp av styrspaken.

Vad finns det då för nyheter i den remastrade versionen? Här flyter spelet i 60 bilder per sekund och äventyret visas också upp i 4K till PlayStation 5 och Xbox Series X. Det märks tydligt att allt är betydligt mer detaljerat, och saker och ting har fått rundare och finare former. Dimman som ligger tät i skogen och ljuseffekterna ser bra mycket bättre ut trots att Alan Wake Remastered inte innehåller stöd för varken HDR eller Ray-tracing. Trots detta är färgerna ändå klarare och sticker ut på ett sätt som inte originalet mäktade med och PlayStation 5-versionen drar nytta av DualSense-kontrollen där vi får känna motstånd både när vi använder ficklampan och skjuter med vapen. Dessutom hittar vi ett kommentarsspår där utvecklarna berättar saker om spelet vilket kan vara intressant att använda sig av under en andra genomspelning.

Alan Wake Remastered ser helt enkelt bättre ut än originalet, men det märks tydligt att det rör sig om ett drygt tio år gammalt spel. Animationerna för Alan när han hoppar är knappast imponerande, och husen är inte fulla av detaljer och prylar som de kan vara i dagens spel. Men det är trots allt en fantastisk upplevelse även idag där vi hittar en mystisk, spännande berättelse och en liten by full av intressanta karaktärer som jag dock skulle vilja veta mer om. Här skrapar de bara på ytan, och missar den potential som finns i de som bor i Bright Falls.

Alan Wake Remastered är en actionthriller som skrämmer mig, får mig nyfiken samtidigt som det innehåller sekvenser och musik som jag aldrig kommer att glömma. Remedy vågade också lägga allt fokus på huvudstoryn där vi rör oss från punkt A till B, och det är något jag faktiskt uppskattar här även om jag gärna hade haft möjlighet att röra mig lite friare i Bright Falls och konverserat med alla färgsprakande invånare. Med några få undantag känns varje sekvens oerhört välgenomtänkt och med skräckblandad förtjusning njöt jag genom hela äventyret samt de två expansionerna The Signals och The Writer som inkluderas.

Annons