Spelar fyra nya JRPG-spel till PlayStation 4

Jag har testat fyra stycken nya japanska rollspel till PlayStation 4 och nu ska jag berätta om vilka som bara måste köpas om man gillar genren och vilka som bör undvikas.

Se gärna videon på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Nier Replicant är en fin uppgradering av originalet som släpptes under 2010 och det handlar om en bitterljuv historia som kretsar kring en ung kille som bor med sin sjuka lillasyster. Det rör sig om en sjukdom som skördar många människoliv världen över och den är lika mystisk som spelvärlden där det hela utspelar sig.

Nier gick under radarn för många när det lanserades undersamma tidsperiod som Final Fantasy XIII och Resonance of Fate, men betydligt fler har spelat uppföljaren Nier Automata. Stridssystemet i Replicant har också gjorts om för att efterlikna det vi hittar i just Automata och det handlar om ett actionrollspel med bullet hell-inslag. Bosstriderna är smått fantastiska där vi möter jättelika fiender, och här viner det allt som oftast av projektiler som vi måste undvika samtidigt som vi själva kan använda oss av magi och rena svärdattacker. Vi kan exempelvis smälla till fienderna med en stor kraftfull knytnäve och själva skjuta iväg projektiler mot fienderna.

Stridssystemet har helt enkelt fått mer fart och känns betydligt smidigare än i originalet, men samtidigt är det inte lika tillfredsställande som i Nier Automata. Det märks att Replicant har elva år på nacken, och det gäller inte bara striderna. Vi har exempelvis inte något teleporteringssystem utan får ta oss fram och tillbaka mellan platserna till fots eller rida på ett vildsvin om vi utför ett visst sidouppdrag. Och det saknar en visuell tyngd även om designen delvis är smått fantastisk.

Magin ligger istället i berättelsen, hela mystiken kring det som händer i världen och producenten Yoko Taro lockar in oss i en falsk känsla av trygghetför att sedan dra undan mattan. Det fungerar väldigt bra och den här bitterljuva spelupplevelsen lär inte lämna någon oberörd.

Ys IX: Monstrum Nox är en riktigt positiv överraskning, och då har jag ändå följt serien med glädje sedan PlayStation 2-tiden. Den här gången tar sig Adol till fängelsestaden Balduq och vi presenteras för en mörkare berättelse än vad vi är vana vid när det kommer till den actionpackade rollspelsserien.

Den här gången hamnar protagonisten Adol i fängelse och han får hjälp att rymma av en mystisk kvinna, men när han väl är ute har han dragit på sig en förbannelse som inte låter honom att lämna staden. Stridssystemet är smått fantastiskt och vi får slåss både mot monster och stadens soldater som jagar honom och hans gäng. Vi får möjlighet att slåss med ett gäng olika karaktärer, och det är också ett stort fokus på dessa karaktärer rent story-mässigt. Den mörkare huvudberättelsen puttrar på lite i bakgrunden samtidigt som vi lär känna nya personligheter och ta del av deras färgstarka bakgrunder.

Det finns dessutom mycket att upptäcka i staden och snart kan vi springa på väggar och efter ett tag får vi också bland annat möjlighet att sväva fram med hjälp av ett par vingar. Upptäckarglädjen är stor och det finns dessutom en drös av mer eller mindre spännande uppdrag.

Ys IX: Monstrum Nox bjuder inte på lika mycket spännande miljöer som sin föregångare, men karaktärsgalleriet är betydligt bättre och det finns mängder av saker att sysselsätta sig med. Det är ett spel som jag rekommenderar till alla som tycker om japanska actionrollspel, och om du vill ha någon form av utmaning så föreslår jag att du väljer en tuffare svårighetsgrad än ”normal.”

Saga Frontier Remastered är en uppdaterad version av originalet som släpptes till PlayStation (1) och trots att det är ett klassiskt JRPG så följer det inte den sedvanliga mallen. Vi får möjlighet att spela igenom separata äventyr för hela åtta stycken karaktärer. Alla äventyr utspelar sig visserligen i samma värld, men det handlar om åtta olika resor.

Själv spelade jag aldrig originalet och det blir snabbt tydligt att så lite som möjligt berättas för oss spelare. På ett sätt är det triggande, att jag inte blir hållen i handen, utan får upptäcka saker och ting själv, men det tog ett bra tag innan jag exempelvis förstod hur jag lärde mig nya färdigheter och att fienderna levlar upp efter att jag deltagit i en viss mängd strider. Det betyder inte att vi inte behöver grinda och stärka våra stridskämpar, men man tjänar inte på att levla upp karaktärerna i all oändlighet – något jag själv lätt fastnar i – och jag gick från att ogilla konceptet starkt till att faktiskt tycka om det.

Designen och den här klassiska känslan är underbar, och nyversionen kommer också med nya möjligheter som att snabba upp både striderna och segmenten där jag rör mig i spelvärlden. Vi kan dessutom göra en snabbsparning precis när vi vill utanför strid och det känns som en väldigt viktig funktion då jag dött betydligt oftare än i de flesta andra japanska rollspel jag spelat.

Saga Frontier Remastered är ett riktigt mysigt, avskalat JRPG där vi får chansen att upptäcka saker och ting på egen hand.

Poison Control är ett väldigt japanskt, skruvat spel och det är något jag verkligen brukar tycka om. Det börjar med att vi får namnge en protagonist – antingen manlig eller kvinnlig – för att sedan hamna i helvetet. Hit kommer tjejer som gjort ett eller annat för att hamna här, och vår uppgift är att rena dem genom att plocka bort gift som skapats i deras egna ”helvete” och samtidigt lösa problemet som gjort att de har hamnat här.

Vi får skjuta loss i tredjeperson och får tag i alla möjliga intressanta vapen där de flesta kan uppgraderas så länge vi har tillräckligt mycket pengar. Men det hela blir snabbt repetitivt, och även om vi har ett hagelgevärsliknande vapen eller något som sprutar kulor känns det aldrig särskilt varierande. Det händer sällan särskilt mycket med fiendedesignen och banorna är verkligen galet lika varandra där även bosstriderna känns oerhört uttjatade bara efter några timmar, då vi möter samma ormliknande boss, men att de får ett extra huvud vid varje tillfälle. Spelet räddas inte heller av berättelsen som ofta består av sexistiska inslag och humorn lockade inte till ett enda skratt under hela äventyret.

Det märks att Poison Control hade en väldigt liten budget, med ren upprepning av nästan allt, men det rättfärdigar inte ett idélöst actionrollspel.