Recension: Twin Mirror

Twin Mirror har utvecklats av Dontnod Entertainment som gav oss det fantastiska Life is Strange, och den här gången får vi en thriller med den tidigare grävande journalisten Sam Higgs i huvudrollen. Och nu ska jag berätta om det är lika spännande och medryckande som Life is Strange eller inte.

Sam flydde från sin lilla hemstad Basswood för ett par år sedan, och full av ångest är han på väg tillbaka för att ta farväl av sin bäste vän Nick som dött i en hemsk bilolycka. Innan begravningen stannar han till vid en utkiksplats och han tittar ut över staden och minns tillbaka på hur livet var innan han lämnade. Detta resulterar i att han missar begravningen och när han sedan kliver in på puben där alla har samlats möts han knappast av ett gott mottagande. Tidigare skrev Sam en artikel som ledde till att en gruva stängdes ned, och det innebar att många av samhällets invånare blev arbetslösa, och ett gäng hillbillies visar sitt missnöje klart och tydligt.

Även om många är riktigt arga på Sam finns det några få som fortfarande har ett hyfsat gott öga till honom, och när han träffar på sitt ex Anna så får vi ändå se prov på lite värme. Deras förflutna är dock kantrat av problem, och det mesta grundar sig i Sams egna ångest – och detta sinnestillstånd får en väldigt central roll i berättelsen. Han faller lätt in i sin egna drömvärld och vi får följa med in i ett sorts tankepalats. Här får vi reda ut Sams tankar, se sekvenser ur hans minnen och lösa ett och annat pussel. Dessutom har han en låtsasvän som kallas för ”Him”, och han dyker upp lite överallt. ”Him” kommer också med synpunkter på hur vi ska föra oss i vissa situationer, men han har verkligen inte alltid rätt. För precis som i Life is Strange så påverkar våra dialogval berättelsen, och vi kan vara med och forma en hel del av det som händer.

Kort efter inledningen vaknar Sam upp på ett hotellrum med en brutal bakfylla, och när han hittar sin skjorta är den ordentligt nedblodad. Tankarna förs direkt till Quantic Dreams Fahrenheit – ett spel som var fantastiskt under de inledande timmarna. När berättelsen tar oss ner till Basswoods centrum fylls jag av värme och när jag kliver in på ett kafé och pratar med föreståndaren känns det riktigt mysigt när Sam minns tillbaka hur tiden var innan han lämnade staden. Trots att det hela går relativt långsamt får jag en riktigt bra myskänsla, men den blir tyvärr kortvarig.

Sam och Nicks dotter Joan tror att det inte var en vanlig bilolycka som orsakade Nicks död, och Sam använder sina journalist-‘skills’ för att börja rota i vad som hänt. Vi får leta bevis och sedan tas vi in i Sams tankepalats för att ta reda på vad som faktiskt hänt. Det här hade kunnat vara en riktigt intressant ingrediens, men mycket tid läggs på att leta efter ganska intetsägande smådetaljer och det hela känns onödigt långsamt. När vi Sedan får gå in i Sams tankepalats för att reda ut vad som hänt är det emellertid ganska intressant.

Twin Mirror följer den röda tråden, men vi har också möjlighet att hitta olika prylar vid sidan av huvudberättelsen som triggar vissa intressanta minnen. Dessutom finner vi en arkadmaskin på puben som jag talade om tidigare, och det var ganska överraskande att det faktiskt gick att spela. Det gav en riktigt härlig nostalgikick, och en lite munter avstickare från den annars mörka berättelsen som vi får ta del av som kantras av ångest och andra hemskheter som jag inte vill avslöja här.

Twin Mirror må ändå vara en långsam upplevelse, men den är ändå väldigt kort. Prislappen ligger på 309-319 kronor beroende på vilken version vi väljer, så ett kortare äventyr är visserligen berättigat, men man får aldrig riktigt lära känna karaktärerna på djupet. Dessutom är både Sam och hans ex Anna, som båda har en stor del i berättelsen, två ganska platta karaktärer, och jag skulle ha velat se mer av några av spelets andra personligheter som till en början verkar väldigt spännande – men som vi bara stöter på ett par gånger.

Joan, Nicks dotter, är emellertid den mest intressanta karaktären som spelet har att erbjuda, och det finns några sekvenser som är riktigt minnesvärda. Hon sätter guldkant på äventyret och dialogerna med henne är ofta riktigt intressanta – även om man förstås kan strula till det om man väljer fel dialogalternativ.

Efter en härlig inledning känns det inte riktigt som om Twin Mirror kommer igång på allvar innan det är slut. Det är fortfarande någorlunda intressant, men jag önskar att det fanns mer utrymme till fler av de karaktärer som känns färgstarka – men som aldrig får chansen att blomma ut. Ändå känner jag mig sugen på att spela äventyret igen för att ta reda på hur andra val kommer att påverka berättelsen.