Som några av er säkert vet så var Dreamcast den första konsolen jag köpte på lanseringsdagen. Jag hade tittat på suddiga bilder på internet, och sparade alla mina pengar till vad som skulle bli Segas sista konsol. Det visste vi emellertid inte då, och när jag kom hem med Dreamcast och Sega Rally 2 var mina förväntningar minst sagt skyhöga.
Aldrig tidigare hade jag sparat så mycket pengar under så lång tid för en spelkonsol, eller för något annat över huvud taget, och jag var förstås oerhört rädd om min maskin och lusläste manualen innan jag startade upp konsolen. Under den här tiden behövde vi bara ställa in tiden och sedan köra igång – vi slapp allt vad uppdateringar och installation heter. Och jag var så exalterad när Sega Rally 2 brakade igång. Jag hade spelat det på arkad, och det var magiskt att ha det i sitt hem – nästan ofattbart. Fartkänslan var fantastisk, och det grafiska godiset var verkligen exceptionellt. Helikoptrar flög i luften, snön föll tätt på snöbanan och regnet föll på Riviera-banan – vädereffekterna var verkligen grymma, och jag märkte inte ens att bilduppdateringen var halverad mot arkadversionen.
Förutom arkadläget hade Dreamcast-versionen också tillgång till ett tioårigt championship. Jag hade inte ens något minneskort under den första veckan med konsolen, eftersom att det var slutsålt mest överallt, så även när jag lyckades ta mig vidare till år två fick jag börja om från början om jag stängde av konsolen – men det gjorde inte ett dugg.
Tills för några dagar sedan var det många år sedan jag spelade Sega Rally 2, men de senaste dagarna har jag knappt kunnat sluta spela. Den avskalade, men fantastiskt underhållande, spelupplevelsen håller verkligen än idag, och bilkörningen är långt ifrån så trögstyrd som jag minns många av gårdagens bilspel i 3D. Man kan nästan vända på en femöring, och det slutar nästan med att man nästan svänger för mycket istället för att flyga in i ytterväggen. Visst märker jag av att bilduppdateringen är i det lägre lagret, men det är en fantastisk arkadupplevelse, och det är inte någon slump att min tid med Dirt 5 – som jag spelat till PS4 och PS5 – fick mig att tänka på denna klassiker.
Veckan efter lanseringen fick jag äntligen tag på ett minneskort och så köpte jag Sonic Adventures. Jag hade läst recensionen i Super Play, och att det fick 8 av 10 i betyg fick mig att tveka. Det är förstås ett riktigt bra betyg, men för mig som inte förväntade mig annat än något alldeles fantastiskt – något som jag aldrig upplevt tidigare – var den där åttan en siffra som nästan fick mig att hoppa över Sonics 3D-äventyr. Men när jag kastade mig ut på den första soldränkta banan, såg fåglar i luften, delfiner som hoppade ur vattnet och blev jagad av en stor val blev jag lyrisk. Senare fick jag också åka snowboard med Sonic, möta Dr. Robotnik och vara med om en massa häftiga spelupplevelser. Men när jag drar igång plattformsäventyret idag är det mest av nostalgiska skäl som jag njuter. Kameran är förfärlig, och jag får stryk av fiender som jag inte ens ser, och det tog inte lång tid innan jag stängde av spelet för att hålla mina retrominnen intakta.
Jag har ägnat väldigt mycket tid åt Dirt 5 och rallyspelet WRC 9 till PlayStation 5 den senaste tiden, men när jag sedan fastnar totalt i Sega Rally 2, och nästan inte kan sluta spela, så talar det sitt tydliga språk om att det verkligen är ett kvalitétsspel som håller hög klass än idag. Pure fun helt enkelt!
Vilket konsolköp minns du bäst? Har du några härliga minnen att berätta om de första dagarna med konsolen och spelen till den?
PlayZine 