Jag älskade Mafia 2 när det släpptes under den förra konsolgenerationen, men jag blev galet besviken på Mafia 3. Det ska erkännas att jag blev lite tveksam till nyversionen av Mafia, men nu när remaken av originalet är här, Mafia: Definitive Edition, så är jag oerhört nöjd och jag ska berätta varför det är så bra.
Efter ett fantastiskt intro som verkligen förmedlar den där 1930-talskänslan där kameran sveper genom och över staden Lost Heaven får jag axla rollen som taxichauffören Tommy Angelo. Med en pistol riktad mot huvudet får vi köra två mafia-busar som jagas av en rivaliserande familj, och på grund av vissa omständigheter lockas den laglydige Angelo in på en kriminell bana.
När maffiabossen Ennio Salieri fångar upp Angelo under sina vingar får vi börja med att åka runt och samla in ”beskyddarpengar” och jag gillar det klassiska upplägget där vi får börja på botten för att jobba oss uppåt. När Angelo tänder en cigarett vid en bensinmack samtidigt som han tittar upp mot skylten ”no smoking” skrattar jag till och funderar på om han tänker något i stil med ”nu finns det inte någon återvändo, jag kommer att göra betydligt värre saker än det här.” Och sekunderna efter står han med pistolen i sina händer och vi får sätta kulor i rivaliserade mafiosos.
Actionmomenten är intensiva samtidigt som vi ibland kan använda oss av stealth för att ta ut en och annan fiende innan de har hunnit uppmärksammas av oss. Många bataljer slutar ändå i skotteld där kulorna viner i luften samtidigt som molotovcocktails tvingar mig att ta mig ifrån mitt skydd. Träffytan på pistolerna är dock lite väl stor, och vad som känns som ett klockrent ‘headshot’ kan sluta med en total miss, men eldstriderna är verkligen adrenalinfyllda. Värre är det dock när det kommer till rena slagsmål som i stort sett går ut på att vänta ut motståndarens slag för att sedan trycka på en doge-knapp och sedan hamra på med slag.
Vi får också ratta en hel del bilar och en nyhet med remaken är också att vi nu kan köra motorcyklar. Jag gillar den arkadiga känslan i standardkontrollen för körningen, men den som vill ha en mer simulatorlik upplevelse kan också välja det alternativet. När vi kör mellan uppdrag fungerar det nästan som meditation där vi får se oerhört vackra miljöer och bilar vars lack glänser, och den visuella biten skiner speciellt under regnig nattetid där neonljus speglar sig i vattnet på gatorna. Den lugna atmosfären kan emellertid bytas ut snabbt när vi blir jagade av polis eller andra gansters och kontrasten mellan ett härligt lugn och full fart är riktigt härlig.
Det som får Mafia: Definitive Edition att skina allra mest är emellertid alla de sekvenser vi får vara med om och dess fantastiska karaktärsgalleri. När jag får sätta mig i ett klassiskt gammalt vrålåk och delta i en racingtävling som bara måste vinnas ler jag med hela ansiktet, och berättelsen och relationen som nystas upp mellan Tommy och Sarah ger också upplevelsen ett djup. Det är inte heller bara karaktärer med stora roller, som Salieri och Sarah, som förgyller äventyret utan personligheter som vapenhandlaren Vinnie och bilmekanikern Ralphie gör sitt för att spetsa på den härliga atmosfären.
Mafia: Definitive Edition har lite stela animationer och det har inte några nya spelmoment som vi aldrig sett tidigare, men det är en maffiaupplevelse som utspelar sig i en fantastisk spelvärld. Det må vara en stor öppen stad som vi får åka runt i, men det är långt ifrån spel som Grand Theft Auto, istället ligger fokus på den röda tråden och alla spännande saker som vi får vara med om på vägen.
Mafia: Definitive Edition är ett av de mest atmosfärfyllda spel som jag fått uppleva under 2020.
PlayZine 