Minecraft Dungeons plockar bort allt byggande och ger oss istället ett actionrollspel med svärd, yxor, grottor och bossar förpackat i ett äventyr för upp till fyra spelare.
När jag börjar min resa i Minecraft Dungeons förs mina tankar till Diablo-serien – vi hittar en hel del likheter, men i en mer avskalad och lättillgänglig form. Jag får ta mig genom träskmarker, lavafyllda områden och in i mörka grottor – samtidigt som jakten på bättre utrustning är en underhållande och beroendeframkallande syssla.
Med ett enkelt knapptryck svingas svärdet, yxan, eller vilket vapen vi har för stunden, för att attackera de creepers, magiker och horder av fiender som vi stöter på. Jag har också en pilbåge med ett ganska gediget autosikte som sprutar ur sig flera pilar åt gången efter att jag hittat en betydligt bättre båge än den allra första. Istället för att ha ett träd av olika förmågor att lägga färdighetspoäng på, hittar vi prylar som bland annat låter oss hela, attackera och kalla in en varg som slåss vid vår sida. Vapnen och utrustningen kan också förtrollas för att exempelvis göra mer skada, få fiender att börja attackera varandra och ge mer skydd. Desto ovanligare utrustningen är, desto mer användbara brukar dessa förtrollningar vara.
Banorna är fyllda av skatter som ger oss ny loot i sann Diablo-anda, men det bjuds sällan på några stora överraskningar. Vi kan hitta ett nytt svärd, finna lite ”hemliga” rum som ställer oss inför en våg av fiender, stöta på en miniboss för att sedan ställas inför en svårare boss i slutet. Minecraft Dungeons är helt enkelt ganska simpelt, på gott och ont. Det är ett spel som är väldigt enkelt att bara starta upp och köra igång själv eller tillsammans med vänner över nätet eller hemma i soffan, och det är en bra inkörsport till genren.
Under banorna kan vi också hitta bybor som vi kan rädda, och ibland fritar vi handelsmän som vi sedan hittar i en hub emellan banorna. Här kan vi bland annat handla nya prylar och utrustning, men vi kan också hitta en smed, eller någon som låter oss skicka prylar till andra äventyrare. När vi sedan är klara, och det är dags att välja bana, kan vi välja svårighetsgrad – och höjer vi den innebär det att vi hittar bättre föremål än om vi skulle spela på svårighetsgraden som är standard.
Jag har mestadels spelat Minecraft Dungeons själv, och det har inneburit att jag kunnat leta efter skatter och ta ut fiender i min egna takt. Det har varit en ganska underhållande resa, men den enkla berättelsen – som presenteras av en svensk berättarröst – lämnar inte några direkta eftertryck. Den lär emellertid passa väl för en yngre publik, och den ger också en känsla av trygghet – något som känns rätt behagligt när jag ger mig ut för att äventyra och ställs mot horder av små och stora fiender.
PlayZine - För allt om spelbranschen 