Omega Assault föll under min radar när det släpptes till PS One under 2004, och när jag fick med actionspelet i en paketlösning med ett gäng betydligt mer tongivande Playstation-titlar var det faktiskt omslaget som fick upp mitt intresse allra mest.
Som ni kan se ovan så förstår ni nog att jag inte tycker att fodralets bild är särskilt vacker, utan tvärt om – något av det fulaste som går att hitta. Det är så fult att det nästan blir snyggt, och vad som gömmer sig under ytan är en actionpackad upplevelse i förstaperson.
Spelaren tar kontrollen över över en stor mech-robot, och grafiken – som målar upp sig på den lilla tjock-tvn – har klarat tidens saltvatten relativt väl. Detaljerna är förstås få, men färgerna gör sitt för att sätta liv i tillvaron, och de actionpackade spelscenerna som blossar upp ser bra ut för sin tid. Men, det är trots allt det enda goda jag har att säga om Omega Assault.
Omega Assault får ligga kvar i hyllan.
En armé av plåtbepansrade robotar fyller skärmen, och när jag upptäcker att Dualshock-kontrollens spakar inte fungerar – utan att jag tvingas använda styrkorset – uppstår det förvirring. Ett spel som släpptes 2004 borde onekligen använda sig av alla tillgängliga kontrollmetoder, men utvecklarna har inte gjort mycket rätt med Omega Assault.
Vi kan inte röra oss framåt utan vi kan bara förflytta oss några meter i sidled. På grund av att det inte går att använda spakarna kan spelaren alltså endast styra siktet om han eller hon vill styra karaktären fritt. Tack och lov fungerar axelknapparna som någon form av snabbförflyttning, och det slutar med ett irriterande hoppande fram och tillbaka.
Spelaren har tre olika vapen att använda sig av, men de finns inte utplacerade var för sig på olika knappar, utan istället krävs det att spelaren bläddrar bland sin lilla arsenal. I ett snabbt spel är det ett katastrofalt designval, precis som allt annat med Omega Assault – förutom den hyggliga grafiken. Utvecklarna har inte ens försökt att täcka sitt frånvarande intresse i manualen där fienden kallas för vit, blå, röd och gul robot.
De tolv korta uppdragen utspelar sig inte heller riktigt på tolv olika banor – eller bakgrunder rättare sagt. Istället är banorna egentligen bara sex till antalet samtidigt som vi får spela de en gång på dagen, och en under natten.
Omega Assault är ett skolexempel på dålig speldesign och trötta idéer.
X PLAY! ZINE 
Omega Assault var en riktig kalkon. Förstår inte varför de skulle ha det där stora korset i mitten av visiret (eller vad det är.) Skymmer bara sikten.